backlash
I Backlashen – Metoo och revolutionen som stoppades (2022) skriver Irena Požar om #Metoos eftermäle. Med inspiration från Susan Faludis klassiska Backlash – Kriget mot kvinnorna (1991), förstår Požar #Metoo och vad som hände efteråt i termer av feministisk progression som följts av ett backslag, där den kollektiva uppgörelsen med och kampen mot sexuellt våld ersatts av en backlash mot det framflyttande av kvinnors positioner som detta inneburit.
Faludis Backlash handlar om 80-talet i en amerikansk kontext och hur 70-talets feministiska framsteg rönt en slags bakslag, där alla problem som möter kvinnor i vardagen och samhället helt plötsligt beskrivs som feminismens fel. Dystopiska scenarion om hur kvinnor som satsar på utbildning och jobb kommer förbli ogifta och barnlösa med svaga nerver livet ut trumpetas ut i media, och härleds till feminismen som har förlett kvinnor till att tro att de kan ”have it all”. Faludis bok är runt 450 sidor lång och beskriver hur bakslaget mot kvinnorna tar sig form i samhället, i hemmet, på arbetet, i media, i kulturen och i modet. En betydande del av hennes undersökning utgörs av att granska de studier som uppmärksammade mediainslag om frigjorda kvinnors dystopiska framtidsutsikter bygger på, och i de flesta fall visar det sig att undersökningarna är undermåliga, dåligt utförda, preliminära och i något enstaka fall till och med mer en ”känsla” än fakta. En stor del av boken handlar just om att granska dessa medianarrativ om hur olyckliga kvinnor är efter och på grund av 70-talets feministiska rörelse, och hon återkommer till hur journalister och skribenter glatt huggit tag i uppseendeväckande siffror utan att intressera sig nämnvärt för att faktagranska dem.
Backlash fick ett stort feministisk genomslag i Sverige när den släpptes, och utgjorde exempelvis en viktig inspirationskälla för det feministiska nätverket Stödstrumporna, som drevs av Maria-Pia Boëthius, Ebba Witt-Brattström och Agneta Stark. Upprinnelsen till Stödstrumporna var det faktum att kvinnorepresentationen i riksdagen minskat i valet 1991, vilket man tolkade som en backlash-effekt. Nätverket hotade med att införa ett kvinnoparti, vilket fick ett enorm mediagenomslag och snart började flera av de etablerade partierna varva sina riksdagslistor under parollen ”varannan damernas” inför nästa val. I texten ”Krav på kvinnoparti” från 1992 reflekterar Boëthius över medias roll i det hela. Hon jämför diskussionen om ett potentiellt kvinnoparti med framgångens hos det främlingsfientliga Ny demokrati som just då kommit in i riksdagen och skriver:
[Ny demokrati] ”skapades” knappast av de politiska journalisterna, av ledar- och kultursidor utan på underhållningssidorna, mittuppslagen, på nöjets estrader och i TV-soffprogrammen. Liksom i fallet med ”ett eventuellt kvinnoparti” var det medierna som tog saken i egna händer och bekostade dyra opinionsundersökningar. Jag har hela våren så att säga känt mig uppbjuden av vissa medier […] Mitt intryck är att vissa medier gärna vill ha ett nytt parti ”att leka med” – lite nytt tjofaderittan och ”drag under klackarna”, som Expressen uttryckte saken, kvinnoparti som underhållning.
Trots att #Metoo-uppropen började på sociala medier var traditionella medier en central bundsförvant i diskussionen. Samtidigt är det ofrånkomligen så att det också fanns ett visst underhållningsvärde i vad som skedde: det blev många klick av att hänga ut kända män, och senare genererade texter om hur #Metoo ”gått för långt” eller reportage om de åtal på kvinnor som nämnt namn som följde ytterligare en drös klick. I Backlashen är det framför allt kring medienarrativet vi rör oss – den initiala vågen av berättelser som strömmade ut från sociala medier och in i papperstidningarna och kampen för uppgörelse, till bakslaget när #Metoo anses ha gått för långt och kvinnor som namngivit sina förövare börjar fällas i domstol, medan den stora majoriteten av sexualbrott i Sverige förblir oupplösta.
Požar går kort igenom alla yrkesupproren, skriver skarpt emot kritiken att #Metoo enbart eller främst skulle handlat om priviligierade och kända eller välutbildade kvinnor och fastslår att #Metoo handlade om den breda massan, ”helt vanliga personer”. Jag håller med, men samtidigt som Požar kritiserar idén om att uppropet var ”elitistiskt” intresserar hon sig inte mycket mer för de vanliga personerna i boken. Hon skriver om sina egna och kvinnor i allmänhets upplevelser av sexuella trakasserier och våld, men när hon konkret diskuterar #Metoo-uppropen kretsar det främst kring Harvey Weinstein, Kulturprofilen, Cissi Wallin och #tystnadtagning – det som också rönt mest uppmärksamhet i media.
Požar skriver fram ett backlashnarrativ där media till en början beredde plats för kvinnors röster och ilska och möjliggjorde för en potentiell revolution, för att sedan vända kvinnorna ryggen och istället skriva om #Metoo som dåligt, elitistiskt och problematiskt, bereda plats åt män som upplevde sig farit illa av uppropen och kritisera namnpubliceringarna, både av etablerade medier och enskilda personer. Här diskuterar Požar också de åtal som väckts mot flera kvinnor, och är kritiskt mot hur kvinnor döms för att prata om sina förövare medan de flesta förövare för sexualbrott går fria. Detta är en sårig och central diskussion och, såklart, själva upprinnelsen till #Metoo. Att vi lever i en kultur där de flesta sexualbrott inte klaras upp, där kvinnor och flickor anses vara ansvariga för att undvika att utsättas och där varken polis eller rättsväsende verkar kunna handskas med dessa brott är ett av våra största samhälleliga problem. Det jag vänder mig mot i Backlashen är inte grundantagandet att det finns ett motstånd mot att ta krafttag, för att låna ett favorituttryck bland många politiker, mot sexualbrott, utan det närapå exklusiva fokuset på media och de mest spektakulära delarna av #Metoo-uppropen.
En unik sak med #Metoo i en svensk kontext var just yrkesuppropen, som visserligen publicerades i media men också vände sig till yrken som de gällde. Det #Metoo gjorde var att, genom de anonyma, kollektiva uppropen, visa på det sexuella våldets generella utbreddhet. När Slagen dam – Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige publicerades 2001 ledde det till att forskaren Eva Lundgren fälldes för forskningsfusk och enheten mot våldsforskning vid Uppsala universitet lades ned eftersom det sågs som felaktigt och osannolikt att sexuella trakasserier och våld förekom i den omfattning studien kommit fram till. #Metoo bevisade mer eller mindre att studien faktiskt stämde. Och tittar man på SVT:s dokumentär om #Metoo, #MeToo – Hösten som förändrade Sverige, berättar företrädare för de olika yrkesupproren om hur de för första gången kunna lyfta och bli hörsammade kring frågor om sexuella trakasserier och våld på sina arbetesplatser.
#Metoo, åtminstone i en svensk kontext, handlade aldrig om kändisar eller de mest spektakulära fallen, utan just om den breda massan, om den förkrossande omfattningen av sexuellt våld, bristen på hjälp och upprättelse för dess offer, och hur detta kan hanteras på arbetsplatsen. Det betyder inte att det inte finns en poäng med att kritisera medias roll i #Metoo, eller vad som händer nu, fem år efter uppropen startade. Men i en bok med syfte att skriva berättelsen om hur #Metoo-revolutionen stoppades duger det inte att fortsätta fokusera berättelsen kring medienarrativet och låta det definiera vad #Metoo är. Ett effektivare sätt att skriva emot bakslaget mot #Metoo hade varit att skriva fram en bredare berättelse om var #Metoo är och var och vad det betydde för ”vanliga personer” – en central aspekt i ett eventuellt bakslag skulle jag säga är att just denna aspekt glöms bort.