bury your gays - killing eve del 1
And yet, while I recognize the problem intellectually – the system of coding, the way villainy and queerness become a kind of shorthand for each other – I cannot help but love […] fictional queer villains. I love them for all of their aesthetic lushness and theatrical glee, their fabulousness, their ruthlessness, their power. — In the Dream House, Carmen Maria Machado
Killing Eve är en brittisk humoristisk thrillerserie om lönnmördaren Villanelle som jobbar åt den ljusskygga och mystiska organisationen ”The Twelve” och MI6-agenten som jagar henne, Eve Polastri. Serien avhandlar katt-och-råtta-leken dem emellan, där vem som är jägaren och vem som är jagad hela tiden kastas om, något som kompliceras ytterligare av den uppenbara spänningen mellan dem.
Kontrasterna mellan Eve och Villanelle och vad som händer när deras respektive världar kolliderar är centralt i serien. Dessa världar sätts på kollisonskurs inte främst eftersom den ena lever ett laglydigt och den andra ett lagvidrigt liv, utan snarare på grund av diskrepanserna dem emellan. Villanelles tillvaro är lyxig och full av flärd: hon reser Europa runt, bor på dyra hotell, har en tjusig lägenhet i Paris, bär dyra märkeskläder och äter på fina restauranger. I jämförelse framställs Eve som fast i en bekväm men tråkig rutin: hon har ett trist skrivbordsjobb, klär sig i beige och grått, spenderar sina eftermiddagar med att spela bridge och är gift med en snäll och omtänksam men högst ospännande man. Eve och Villanelle fascineras oerhört av varandra – Eve tycker att Villanelles kreativa sätt att döda människor är ”cool” och medan Villanelle initialt främst smickras av Eves intensiva jakt på henne börjar hon snart dras till Eve själv. Under berättelsens gång kommer de allt närmare varandra och serien handlar i stora drag om deras ömsesidiga begär efter varandra och vad den andra representerar.
I seriens sista avsnitt verkar Villanelle och Eve till slut försonas; de går samman för att sätta stopp för The Twelve och på väg till deras tillhåll kysser de varandra. Bara några scener senare dör Villanelle, på MI6:s order. Hon skjuts bakifrån i axeln medan hon och Eve omfamnas på en båt. De hoppar i Themsen i ett försök att fly, men Villanelle träffas igen och sjunker ned i djupet. Seriens sista scen utgörs av Eve som bryter vattenytan och skriker ut sin smärta. Skriket avtar långsamt och ersätts med musik medan ”The End” dyker upp på skärmen i gigantiska, rosa bokstäver.
Eves skrik av smärta plockades snabbt upp av seriens legion av lojala, queera kvinnliga fans på sociala medier som var besvikna över att en tv-serie med lesbisk tematik, riktad mot en queer kvinnlig publik, avslutades med att döda Villanelle och lämna Eve ensam bara några scener efter att de verkar ha fått ihop det. Seriens slutscen beskrivs som ett ytterligare exempel på den homofoba trop som ofta brukar kallas för ”Bury Your Gays”.
Länge var det i Hollywood förbjudet att skildra queera karaktärer på film om de inte i slutändan dog eller omvändes till heterosexualitet. Denna regel handlade om att man inte fick ”uppmuntra” till homosexualitet eller få det att framstå som acceptabelt, eftersom det betraktades som omoraliskt. Detta är dock ett kulturellt motiv med längre historia än så, och som fortfarande i någon mån lever kvar: idén om homosexualitet, och det queera subjektet, som moraliskt fel, patologiskt och inkompatibelt med ett sunt samhälle eller liv, som, om det överhuvudtaget kan skildras, måste fördömas.
I sin moderna form hänger detta ofta ihop med något som brukar kallas queerbaiting. Till en början handlade queerbaiting framför allt om att antyda en samkönad relation utan att någonsin bekräfta den i syfte att locka queera tittare utan att riskera att alienera den straighta majoriteten. Idag har istället utvecklats till att queera karaktärer dyker upp som bikaraktärer för att snabbt försvinna (oftast genom att dö) för att, återigen, locka queera tittare eller få serien att framstå som att den värderar mångfald, utan att för den skull ta risker som skulle minska intresset från majoritetspubliken.
Det kanske mest uppmärksammade exemplet på ”Bury Your Gays” från de senaste åren är när den lesbiska karaktären Lexa dödades av från dystopiserien The 100 en bit in i tredje säsongen efter att hon precis fått ihop det med seriens kvinnliga protagonist, Clarke. Lexa var inte bara ytterligare en i en lång rad queera kvinnor som dödats av från populära tv-serier på kort tid, utan också en favorit bland fansen och hade använts flitigt i marknadsföringen inför tredje säsongen av serien. Hon dök inte bara i gängse promomaterial, utan serien marknadsfördes också direkt till det queera internetcommunity där serien blivit populär i och med att Lexa introducerades. Bland annat var delar seriens produktionsteam aktiva i olika internetforum där folk diskuterade Lexa, Clarke och The 100 och pratade gärna om hur viktig Lexa som karaktär var för serien och inför premiäravsnittet postades bilder där skådespelarna åt regnbågsfärgat godis tillsammans med en menande undertext.
Att just Lexa blev en slags katalysator för diskussioner om varför queera och lesbiska karaktärer dödas av i så stor utsträckning berodde på flera samverkande anledningar: hon var en älskad karaktär, hon dog mer eller mindre i förbigående (som så ofta för kvinnliga karaktärer i allmänhet handlade hennes sista scen inte alls om henne, utan hennes död utgör främst en motor för andra karaktärer) och hon dog precis efter att hon och Clarke haft sex för första gången, ett subtextuellt straff för hennes samkönade begär. Därtill utgjorde hennes död ytterligare ett i en lång rad liknande exempel. Situationen förvärrades av den utstuderade form av queerbaiting som hon ansågs vara representativ för, där serien aktivt använt karaktären för att locka queera tittare för att sedan snabbt döda av henne.
Jag beskriver händelsen kring The 100 i detalj här eftersom den har många paralleller till reaktionerna kring Killing Eves avslutande avsnitt. Dels tycks den besvikna fanskaran i stor utsträckning vara densamma och drar själva paralleller mellan de två serierna – och menar att Villanelle är det mest övertydliga exemplet på ”Bury Your Gays” sedan Lexa. Dels är känslorna av ilska, sorg och framför allt svek desamma. Många uttrycker att Killing Eve inte bara svikit sin queera fanbase, utan queer kvinnlig representation i allmänhet och hela seriens genomgående queera tematik i synnerhet. ”Bury Your Gays” är ju en trop för att den är så pass återkommande och kritiken mot den handlar om det är ett allomfattande, ständigt återkommande motiv som har vissa ideologiska effekter i det kulturella landskapet, inte nödvändigtvis om huruvida det görs bra eller dåligt. Med det sagt skulle jag vilja påstå att enbart betrakta slutet på Killing Eve som en problematisk återupprepning av en trött gammal homofob trop som underminerar seriens tematik i stort är en väldigt begränsad läsning av såväl serien i sig och av vad ”Bury Your Gays” innebär.
Faktum är att hela seriens premiss utgår från en gammal homofob trop: den psykiskt störda eller patologiserade kriminella lesbiska eller bisexuella kvinnan som lever utanför moralens gränser och förleder en annan, normal, kvinna från sin trygga tillvaro med sina bedrägliga lockelser. Det är en bild av lesbiskhet som går tillbaka till 1800-talet och som återvunnits i otaliga kulturella texter sedan dess, inte minst i pulplitteratur från tidigt 1900-tal.
Villanelle framställs som en person bortom gängse empati och mänsklig relationalitet, övertygad om sin egen exceptionalitet, och oförmögen att förhålla sig till andra människor som annat än bytesdjur, i stort som smått. I seriens allra första scen välter hon med flit ut en liten flickas glass och i slutet på samma avsnitt mördar hon lustfyllt fem personer i ett rum med en kniv. Hon dras specifikt till äldre kvinnor, och vid ett tillfälle kastrerar och mördar hon maken till den lärare hon har en relation med för att få henne för sig själv. Genomgående i serien är (queert) sex, våld och död som intimt och metaforiskt sammankopplade.
Återkommande i första säsongen skildras Villanelle och hennes sexuella begär i freudianska termer: hennes jakt på äldre kvinnor och fientlighet mot män som tenderar att kretsa kring falliska motiv kan lätt läsas som det felriktade oidipala drama som enligt Freud karaktäriserade homosexuellt begär. Detta är dock något som serien också hela tiden ironiserar och underminerar. Vid ett tillfälle genomgår Villanelle en psykologisk utvärdering och när hon konfronteras med en teckning hon ritat av Eves magnifika hår försöker hon avleda med att säga att det är en bild av sin mor, i en ansats att bortförklara sin besatthet av kvinnor som Eve med att skriva in sitt begär i ett, för psykologen bekant, freudianskt narrativ. Men Villanelles begär efter kvinnor är inte en psykosexuell tematik som representerar hennes svåra relation med vare sig fadern eller modern – i faktisk eller arketypisk mening – och vartefter serien fortgår blir skildringen av hennes sexualitet mindre och mindre ambivalent.
I första säsongen har hon sex med både kvinnor och män och dessa relationer verkar till stor del kretsa just kring olika psykosexuella scenarion, som mannen hon erövrar likt kvinnor tenderar att erövras i kulturen och kvinnan hon vill kalla Eve som en ”little biblical fantasy thing”. Samtidigt är dessa scener också skämtsamma: hennes relation med ”Eve” handlar ju inte alls om någon biblisk fantasi, utan om hennes åtrå efter den riktiga Eve Polastri. I relationen till Sebastian är han så övertygad om att hon är en ung oskuldsfull flicka som behöver beskydd att till och med när hon tar stryptag på honom i sängen tittar han henne djupt i ögonen och lovar att han aldrig ska skada henne.
I senare säsonger verkar hon enbart dras till kvinnor och dessa relationer tenderar däremot att skildras i odelat positiva termer. Sent en kväll stöter hon på två unga tjejer som erbjuder henne att promenera hem tillsammans med dem eftersom det är farligt att vara ute själv som kvinna. Tittarna leds först till att tro att hon kommer döda dem – i det här fallet är det ju Villanelle som är monstret som gömmer sig i natten, inte eventuella män. Nästa morgon kommer de dock ut ur hennes sovrum och tackar henne blygt för sexet.
Om första säsongen leker med idén om Villanelles sexualitet som synonym med hennes psykopati och svårigheter med att relatera till människor eller som ett psykosexuellt drama, går den i andra säsongen mer i en samtida lesbisk girlpower-anda där systerskapet (tjejer som hjälper varandra hem genom mörkret) och idén om lesbiskhetens (sexuella) överlägsenhet är centralt. Den lockelse Villanelle utgör för Eve kan läsas genom lesbiskheten som metafor för det mörka, patologiska, omänskliga, men också genom lesbiskhet som kvinnlig empowerment: inte nödvändigtvis ett avsteg från ett gott, lyckligt liv, utan snarare en förbättring av den gråa, heterosexuella vardagen där kvinnor alltid får stå tillbaka för män, vare sig det gäller karriär, pengar, uppskattning, sexuell njutning eller något annat.
Villanelle må vara en samvetslös psykopat som genom seriens gång mördar otaliga människor på uppseendeväckande vis, men hon skildras egentligen aldrig som abnormal eller patologisk. Hon ligger mycket närmare den tolkning av queera skurkar som författaren Carmen Maria Machado beskriver i citatet ovan: fabulös, obarmhärtig, mäktig. På många vis skildras hon till och med som en slags kvinnlig idealbild. Bokförlagan – Villanelle-romanerna av Luke Jennings (2014–2020) – ligger mycket närmare den traditionella thriller- och spiongenren än vad serien gör, med allt var det innebär när det gäller skildringen av kvinnliga karaktärer. Det är en maskulin värld (och text), där Villanelle rör sig genom en mörk, kriminell skuggtillvaro, fylld av detaljerade vapenbeskrivningar och där handlingen skiftar mellan diverse övergivna militärbaser och gängtillhåll. Tv-serien, däremot, går i en företrädesvis pastellig färgskala, Villanelles tjusiga outfits avlöser varandra, hennes flotta, påkostade livsstil är ett stort fokus i serien och de praktiska delarna av livet som en internationell lönnmördare – vapnen, att passera gränskontroller, den kriminella vardagen – dyker knappt upp alls. Hon förknippas inte framför allt med kriminella eller ljusskygga miljöer, utan kosmopolitiska.
Där Eves liv kretsar kring hemmets lugna vrå och diverse trista myndighetskontor, växlar Villanelles scener mellan hennes spektakulära jobb och turistandet i diverse europeiska storstäder, mellan hennes utstuderade mordscenarion och hennes bekväma tillvaro i centrala Paris. I böckerna tenderar hon konventionellt nog att förföra sina offer med sin skönhet; i serien är det andra femininitetsmarkörer som leder till framgång. Exempelvis avleder Villanelle en manlig vakt genom att säga att hon blivit ombedd att låna en kvinna en tampong, vilket gör att han blir obekväm och släppter förbi henne utan vidare frågor.
Bredvid Eves grådaskiga kläder, stabila och lyckliga men tråkiga hemmaliv och urtrista skrivbordsjobb framstår Villanelle och hennes liv som den ultimata kvinnliga maktfantasin. Hon är rik och framgångsrik, snygg och välklädd, skyddad från manligt våld, och lyckas i sina företaganden genom att hon alltid ligger steget före dumma män som oundvikligen underskattar henne.
E. Deidre Pribram förstår det kontanta utbytet och kontrasterandet mellan spänning och det ordinära eller vardagliga som grundläggande i serien. Här spelar det queera begäret, som förknippas med spänning via Villanelle, en central roll. Queerheten i Killing Eve framstår, trots de negativa konventioner och stereotyper som den modelleras på, inte främst som något hotande, farligt eller problematiskt i serien, utan sammankopplas i stället med frihet, flärd, kosmopolitism, makt över det egna livet och en flykt från vardagens tristess.
Historiskt har queerhet satts i motsats till idén om det goda, lyckliga livet just för att det har legat bortom det normala och vardagliga. I Killing Eve är det goda livet bekvämt, men det är i den queera spänningen, avsteget från vardagen och normaliteten, som möjligheten till (kvinnligt) självförverkligande och egenmakt finns. Samtidigt är skildringen av det lesbiska begäret dubbelt i serien. Den stereotypa bilden av den patologiserade och farliga lesbiska kvinnan blir till ett motiv av kvinnligt självförverkligande och bibehåller sin spänning. Men lesbiskheten framställs också som något ordinärt – inte bara för att det normaliseras inom seriens ramar, utan också för att den skrivs fram som ett faktiskt, legitimt romantiskt och sexuellt begär som uttrycks kvinnor emellan, inte i första hand en subtextuell trop.
I spänningen mellan Eve och Villanelle hägrar hela tiden den väldigt ordinära frågan om vad en faktisk relation dem emellan skulle innebära. Eve lockas av Villanelle för att hon vill fly det vardagliga, och alla Villanelles försök att leva ut någon slags standardbild av ett normalt liv slutar i tristess och ond bråd död. Att skildra queerhet genom dualismen det extraordinära–vardagliga är intressant i en samtid där det queera på många vis gått från en stereotypiserad minoritet till att välkomnas in i värmen, så till vida att vi inte utmanar vedertagna idéer om kärlek, sex, familj och relationer i alltför stor utsträckning.
Kort innan Villanelle dör, konstateras hon och Eve med två andra par. Först ett förälskat heterosexuellt par som berättar att de träffades när den ena behövde en njure som den andra kunde donera. Medan Eve och Villanelle bär ärren efter de tillfällen de försökt döda varandra – Eve knivhugger Villanelle i magen i slutet på säsong ett, Villanelle skjuter Eve i ryggen i motsvarande avsnitt av säsong två – visar paret istället glatt upp sina livsgivande ärr. Bredvid detta käcka par framstår Eve och Villanelle som avvikande, förknippade med våld och död där det straighta paret representerar liv och evigt förbund, samtidigt som publiken bjuds in till att förakta detta överdrivet kära och sötsliskigt gulliga par tillsammans med huvudkaraktärerna. Återigen speglas och förstärks den för serien så grundläggande dualismen spänning–vardag av dualismen queer–straight.
När Eve och Villanelle slutligen hittar The Twelves tillhåll, en festbåt, sker det samtidigt ett (orelaterat) bröllop där. Brudparet utgörs av en svart och en vit man och bröllopet är stort och påkostat, med deras respektive familjer på plats. Just äktenskapet och vad en könsneutral äktenskapslagstiftning skulle innebär har länge varit ett centralt mål i diskussioner om queer inkludering och har i mainstreamdiskussioner tenderat att betraktas som HBTQ-kampens kanske viktigaste slutstation. Med andra ord är denna scen symptomatisk för tolerant mångfald, kvittot på queer inkludering i majoritetssamhället. Mot denna glittrande, vackra, lycklig kulmen på en queer kärlekshistoria framstår Eve och Villanelles våldsamma slut i skarp kontrast.
Regissören Céline Sciamma, som bland annat gjort Porträtt av en kvinna i brand (2019), har påpekat vikten av att dekonstruera idén om vad ett lyckligt slut är i relation till en lesbisk berättelse: ”But what is a happy ending in a lesbian love story? Eternal possession? We want a frozen image of two people getting married? We have to tell our own narratives regarding how we lead our lives and how we love.”
Slutet på Killing Eve är inte ett lyckligt sådant. Många av oss som gillar serien skulle nog hålla med om att det inte heller är speciellt bra. Man skulle kunna säga att det, och den avslutande säsongen som helhet, utmärks av en viss tafflighet. Men jag ifrågasätter den enkelspåriga kritiken kring ”Bury Your Gays” och att serien ska ha svikit sin queera tematik. Detta slut – att denna tragiska scen där Villanelle offrar sitt liv för Eve mer eller mindre direkt avlöser det lyckliga queera bröllopet – är i allra högsta grad en del av seriens genomgående lek med vad queerhet är, hur det ska eller kan skildras, och vad som händer med de historiska lager av queerhet som patologi, våld och abnormalitet som genomsyrar vår kultur när queerheten helt plötsligt blivit accepterad och mainstream.
Detta är en viktig skillnad från vad queerbaiting och ”Bury Your Gays” traditionellt inneburit, där man inkluderat queera karaktärer i mer eller mindre perifera roller där tonvikten legat på att skildra dem ”precis som heterosexuella karaktärer” för att visa på mångfald och tolerans i syfte att öka tittarsiffrorna och sen snabbt göra sig av med dem.
Vad innebär, som Sciamma säger, ett lyckligt slut i en lesbisk kärlekshistoria? Är det verkligen ett lyckligt slut som definierat av de tusentals heterosexuella kärleksberättelser som föregått? Det är dessa frågor, hur otillfredsställande de än må vara, slutet på Killing Eve ställer. Och det faktum att folk har börjat insistera på att bokförlagan, med sin utpräglade manliga blick och ofta heterosexistiska skildring av queera karaktärer och begär, är ett bättre exempel på lesbisk media enbart eftersom Eve och Villanelle överlever och flyttar ihop i slutet, är väl ett bevis om något att den kan vara värd att ställa.