#detgodakvinnoskapet
I senaste avsnittet av podcasten Stormens utveckling diskuterar Liv Strömquist så kallade momfluencers som byggt sitt varumärke och sin plattform på en slags feministisk ansats att visa på orättvisor i hemmet och den sociala reproduktionens sfär. Som exempel tar hon det amerikanska kontot momlife_comics, som ofta ritar jämförande bilder på hur hon och hennes man tar sig an hushållsarbetet. Speciellt uppmärksammad har en seriesnutt om en persika blivit. Mamman tittar på en persika och tänker ”Åh, den sista mogna persikan. Den ska låta någon av barnen få.” Pappan tittar på samma persika och tänker ”Åh, en mogen persika, den äter jag upp.” Syftet är att illustrera hur mammarollen innebär att ständigt tänka på andra, planera och offra sig, allt för barnen och familjens behov, medan pappan i huvudsak tänker på och utgår från sig själv och sina behov.
Kvinnor som påpekar, illustrerar och benämner den orättvisa de upplever inom ramen för den heterosexuella relationen är idag en hel genre i sin egen rätt, med en drös av termer som ska sätta ord på situationen. Vissa av dem – som exempelvis ”dubbelarbete” eller ”det andra skiftet” – uppstod och populariserades redan under 60- och 70-talens kvinnorörelse, medan andra – som ”weaponised incompetence” och ”emotionellt arbete” – blivit stora de senaste åren (karaktäristiska för det Eva Illouz har kallat samtidens terapeutiska diskurs där jagets förment innersta skrymslen och vrår ska friläggas och diagnosticeras). Grundläggande för feminismen har länge varit den medvetandehöjande ansatsen, där kvinnor ska sätta ord på erfarenheter i grupp för att synliggöra att deras problem är till följd av strukturellt förtryck, inte individuella tillkortakommanden.
Queerteoretikern Lauren Berlant skriver dock att en offentlig klagodiskurs om hur jobbigt det är att vara kvinna kan paradoxalt nog på samma gång sätta ord just på dessa jobbiga erfarenheter av sexism och motverka politisk organisering för förändring, eftersom klagandet ger upphov till en affektiv upplevelse av gemenskap och samhörighet som blir till ett ändamål i sin egen rätt. Ingrid Ryberg, som diskuterar Berlant i relation till den kulturdebatt om ”kanske-män” som uppstod hösten 2020, skriver: ”Det kvinnliga klagandet handlar om att kvinnor lever för kärlek men ständigt blir besvikna. Det ger uttryck för den sentimentala övertygelsen att om bara kvinnors emotionella förmågor skulle uppvärderas så skulle världen bli en bättre plats.” På samma gång som den här typen av kritisk content på sociala medier samlar en storpublik av kvinnor som känner igen sig i hur deras förmågor nedvärderas, så avväpnas den: att visa upp moderskapets eller heterosexualitetens baksidor syftar aldrig till förändring, utan till just igenkännande och en affektiv gemenskap.
I min direkta omgivning säger heterosexuella kvinnor ofta något i stil med: ”Det är så orättvist, inte bara gör han mindre, utan det är också jag som måste organisera jämställdhetsinitativet i hemmet och se till att vi göra lika mycket.” Ja, det är orättvist, men som protagonisten i Nina Åkestams satirfeministiska Tribunalen påpekar, så går det även att kompensera för det. Om kvinnan i hemmet organiserar jämställdhetsinitativet och planerar hushållsarbetet, då får mannen ta mer av städning eller handling, till exempel. Men syftet är inte att lyfta fram en orättvisa för att förändra den eller för att utmana kvinnorollen som sådan, utan för att klaga och bygga en kvinnlig gemenskap baserat på den förfördelade positionen.
I Brinn, Oslo, brinn! söker sig huvudkaraktären Nora efter sin endometriosdiagnos till diverse grupper på internet för människor som lider av sjukdomen. Här är bristen på kunskap och behandling hos sjukvården ett återkommande tema, och Nora noterar just hur dessa kvinnor vältrar sig i det orättvisa i att endometrios är en eftersatt diagnos utan vettig behandling trots att den är så allmänt förekommande. Här är det återigen orättvisan som sådan som står i centrum, inte att just det faktum att det är en orättvisa (ett resultat av ojämställd resursfördelning till vården i detta fall) och inte en naturlag gör att det faktiskt finns potential att förändra.
Filosofen Friedrich Nietzsche skriver att förtryckta grupper i brist på egenbestämmande och makt skapar en moral inom vilken det som den förtryckande gruppen värderar och ägnar sig åt konstrueras som ont, medan det den förtryckta gruppen tvingas ägna sig åt och det faktum att man finner sig i tvånget konstrueras som gott. Alltså: män är onda som är själviska, egocentrerade och sätter jobb, självförverkligande och fritidsintressen framför hem och familj, medan kvinnor är goda som är självuppoffrande, givmilda, självutplånande, alltid sätter barn, partner och hem i första rummet, och dessutom finner sig i dessa orättvisa omständigheter. Nietzsches poäng är att godhet och fromhet inte i sig är bättre eller mera gott, utan konstrueras som värdefullt utifrån en undertryckt önskan hos den förtryckta efter hämnd och frihet.
Ett stort problem med Nietzsches teori är att han ser all form av omtanke och vilja att göra saker för andra som en slags påtvingat fasad som undertrycker det verkliga jagets behov att leva ut på andras bekostnad. Att omtanke och att bry sig om andra människor också kan vara viktiga mänskliga drivkrafter utöver det som han kallar ”viljan till makt” verkar han överhuvudtaget inte tänkt på. Att det inte finns något värde i kvinnokodat reproduktionsarbete och att alla kvinnor i hemlighet vill fly det är med andra ord såklart inte sant. Med det sagt är det intressant just hur centralt självuppoffrandet blir i denna klagosång, att visa på hur att vara mamma och fru handlar om att utplåna sig själv för andras skull. Det konstrueras som en kvinnlig dygd att ensam axla föräldraskapet, hemmets alla bördor och att stå ut med en handfallen man. Alla möjligheter till förändring – förutom det eviga uppvisandet av orättvisan – stängs ner. Istället för att söka vägar till självförverkligande och jämställdhet, håller man fast vi hur god man är som står ut med detta, för det är vad det innebär att vara en god kvinna. På så vis urholkas den feministiska kritik av ojämställdhet i hemmet som man någonstans utgår ifrån.
I och med sociala medier och influencerskapet blir också denna klagosång och detta goda kvinnoskap en industri. Man skulle ju kunna tänka sig att den energi som läggs på att monetisera en dålig relation och måla serier om hur värdelös ens make är, istället skulle kunna användas till att prata med sin partner för att försöka lösa situationen, skilja sig från aset eller organisera sig politiskt i frågan för att motverka problemet på bred front. Men det handlar ju inte om önskan till politisk förändring i första hand, utan om att ha en ständig källa till content att bygga ett inkomstbringande varumärke på. Och kvinnors digitala affektiva klagosång verkar vara en stabil kassako.