fly me to the moon
Fly Me to the Moon (2024) är en oväntat rymdnördig romantisk komedi om månlandningen. Scarlett Johansen spelar Kelly Jones, en skrupelfri reklamare som blir PR-chef på NASA för att förnya deras image. Channing Tatums karaktär är ansvarig för den kommande uppskjutningen och uppskattar inte att Kelly fyller basen med journalister och fotografer och säljer ut NASA:s varumärke till komersiella intressen medan han försöker ro månlandingen i hamn.
Det är en fånig men kul film, som fokuserar en ganska liten populariserad del av NASA: historia: den omfattande kommersialiseringen. Allt i filmen är inte sant, men till exempel att Apollo-astronauterna och NASA-loggan användes för att göra reklam för alltifrån klockor och bilar till frukostflingor är det. Kelly är en rolig karaktär, då hon är mer av en sol- och vårare än en reklamskapare, och ljuger och manipulerar alla omkring sig för att få som hon vill (tills hon måste lära sig vad som är riktigt och äkta här i livet – hint: kärlek). Sen är hon samtidigt väldigt mycket av en girlboss-karaktär: superkompetent och genial (det är såklart hennes idé att sätta en kamera på månlandare) men räds inte att använda sin sexualitet för att få sin vilja igenom (män är så lättmanipulerade, am I right ladies osv).
Framför allt var filmen oväntat rolig att se på bio, mycket tack vare de välgjorda uppskjutningssekvenserna och NASA-kulisserna. För att vara en romantisk komedi är månlandningen egentligen mer i fokus än romansen och filmen nördar verkligen ned sig i såväl basen i Cape Carnaveral som bygget av själva raketen (även om mycket också är överdrivet eller förenklat).
Om ur-astronautfilmen är en maskulin hjältesaga om manliga astronauter och ingenjörer som gör manliga uppoffringar och hjältedåd för att nå stjärnorna som sedan kompletterats med andra, bortglömda, hjältar (som de svarta, kvinnliga programmerarna i Hidden Figures) är Fly Me to the Moon mer intresserad av betydelsen och bilden av 1960-talets rymdbedrifter än bedrifterna i sig. Rymden är här inte i första hand en plats att ta sig till eller att utforska, utan något som ska paketeras, säljas och konsumerar. Genren och filmens NASA-romantiserande till trots är det med andra ord en ovanligt cynisk take på de historiska skeenden som här skildras.