galactic work-life-balance
”För om Chloe tycker om Olivia och Mary Carmichael vet hur hon skall ge uttryck åt detta, kommer hon att tända en fackla i det stora rum, där ingen ännu har vistats”, skrev Virginia Woolf i Ett eget rum om upplevelsen av att för första gången påträffa en skildring av kvinnlig vänskap i litteraturen. När man idag talar om den feministiska läsningen gör man oftast det i termer av kritik, problematisering och genusglasögon – en distanserad, glädjedödande läsning som går ut på att politisera och ta estetiken ur konsten. Mycket mer sällan pratar man om andra sidan av samma mynt, vad Woolf beskriver i stycket som ovan citat är hämtat ur: upptäckten av något nytt, läsglädjen, upplevelsen av den tända facklan som utforskar något hitintills undanskymt eller osett.
Den känslan infann sig när jag läste Ada Palmers Terra Ignota. Av många anledningar, men kanske främst på grund av familjestrukturens utformning i detta futuristiska 2454. Terra Ignota utspelar sig i en framtid i stort sett utan nationer, där så kallade ”hives”, svärmar, ersatt nationalstater. Medlemskap är valfritt och bundet till ideologi, inte geografi eller blod. Kärnfamiljen är också upplöst, eller åtminstone transformerad. Majoriteten av hushåll bildas inte längre utifrån principen ett par och deras biologiska barn, utan är ett större nätverk av romantiska, sexuella, familjära och vänskapliga relation som kallas en bash’. De flesta bash’es formas när medlemmarna är unga och syftar till allt ifrån att uppfostra barn, att fungera som en trygg hamn, en plats att utbyta idéer och stötta varandra i sina respektive kall. På många vis är hushållen en mikrovariant av svärmarna; medlemskap är valfritt och baserat på gemensamma visioner och önskemål, snarare än blodsband eller ekonomiska behov. Palmers 2454 är en relativt utopisk framtid, där alla basala grundbehov är tillfredsställda och de flesta inte behöver jobba mer än tjugo timmar per vecka.
Vad som är nytt här är knappast att kärnfamiljen ersatts av en mer flexibel, valbar familjestruktur, utan snarare hur familje- eller hushållsformen politiseras inom bokens ramar. Terra Ignota är en berättelse som på många olika vis handlar om mänsklig excellens och om framtiden, och människans olika ideala visioner om hur framtiden bör se ut. Palmer är historiker, och det märks tydligt att hon är intresserad av just historiska förlopp och vad som leder till vilka omständigheter och förändringar, och hur och varför. Bash’es framställs i boken som ett utopiskt alternativ till kärnfamiljen som leder till att idéer och uppfinningsrikedom stimuleras. Berättaren citerar en tänkare från 2170 som argumenterade för införandet av bash’es:
It’s groups. I’ve studied the same inventors, authors, leaders that you have, and the thing that most reliably produces many at once […] is when people abandon the nuclear family to live in a collective household, four to twenty friends, rearing children and ideas together in a haven of mutual discourse and play. […] we need to revolutionize the family.
Formationen av bash’es bygger framför allt på en utopisk vision i berättelsen: genom att organisera familjer och hushåll annorlunda frigörs inte bara individen, utan den mänskliga kreativiteten, och i förlängningen mänskligheten som helhet.
Känslan återkom när jag läste Monica Byrnes The Actual Star. En tredjedel av boken utspelar sig i ett 3012 där den mänskliga civilisationen förändrats i grunden efter klimatförändringarna. Ägande är mer eller mindre tabu, och det sträcker sig inte bara till ting, utan också barn, som får ha kontakt med sina föräldrar, men uppfostras av andra. När det gäller sexuella och romantiska band är normen valfrihet och njutning, men detta har också lett till genomgående förändringar i synen på kopplingen mellan kön, sexualitet och identitet.
Politiseringen av familjen är inget nytt inom sf. Det dyker exempelvis upp i Robert Heinleins linjeäktenskap, men har varit som mest framträdande och återkommande i feministisk science fiction, hos författare som Marge Piercy, Ursula K. Le Guin, Joanna Russ och Samuel R. Delany. Detta är inte konstigt – under 60- och 70-talen var just kärnfamiljen en central fråga för den feministiska rörelsen, som såg den som en förtryckande struktur där kvinnan utnyttjades av mannen för sexuellt och reproduktivt gratisarbete och isolerades från andra kvinnor och resten av samhället. Ett kvinnovänligt samhälle krävde en radikal transformering av familjen, menade man. Detta illustreras kanske tydligast av Piercys Woman at the Edge of Time, där huvudkaraktären hamnar i en avlägsen framtid där familjen upplösts och ersatts av kollektivt, randomiserat föräldraskap, tydligt inspirerat av Shulamith Firestones The Dialectic of Sex: A Case for Feminist Revolution. Denna kritik återkommer också under 80- och 90-talen när queeraktivismen tar fart, som betraktar naturaliseringen av kärnfamiljen som grundläggande för homofobi och heteronormativitet. Detta kan vi se speglat i sf-genren genom ovan nämnda Delany, samt verk som Ammonite av Nicola Griffith som bland annat går i dialog med Le Guins manstillvändhet i The Left Hand of Darkness.
Under det senaste decenniet har queera, alternativa familjer tagit än större plats i science fiction, som en del i rörelsen mot en större representation av kvinnor och minoriteter inom genren. Några exempel är Martha Wells Murderbot Diaries, Ann Leckies Ancillary Justice och Becky Chambers samlade verk. Här är det möjligheten att fritt välja sin familj – sin(a) partner(s), barn eller inte barn och på vilket sätt dessa barn kommer till världen – som står i fokus. Med andra ord är familjen mer avpolitiserad än politiserad: oftast är detta en självklar del av världsbygget som nämns i förbigående, och det viktiga är just rätten att välja, att varje individ kan utforma sin familj, sina romantiska, sexuella och familjära band, precis som hen själv vill. Ett utopiskt inslag, sannerligen, men det som gör dessa exempel intressanta är hur detta också innebär en slags avpolitisering av familjemotivet. Den valbara familjen sätts inte i relation till sf-samhällets utformning i någon större utsträckning: inte bara har Leckies kolonialmakt och Chambers universum av diversifierade politiska system i princip samma möjligheter för familjebildning, utan det har både de planeter med post-nationella, neo-feodala ekonomiska system och de med post-kapitalistiska varianter i Wells serie. Familjen står med andra ord mindre i relation till världsbygget och sf-världen som sådan, och mer till samtida idéer om valfrihet och rätten att forma sin egen familj, en slags nyliberal införlivning av feministiska och queera visioner om alternativa sätt att bilda familj och uppfostra barn.
I The Expanse-serien är familjen som samhällsinstitution inte mycket mer av ett fokus än i Leckies, Chambers och Wells romaner, men det framgår ändå som ett högst politiserat och relationellt koncept: på den överbefolkade jorden är det dyrt att skaffa barn, och det är inte ovanligt med fler än två föräldrar per barn. På den glesbefolkade Mars, som desperat behöver arbetskraft till flottan och terraformeringen av planeten, finns däremot gott om plats för kärnfamiljer, som Holden uttrycker det i Caliban’s War.
Under 60-talet myntade Joanna Russ begreppet ”galactic suburbia” för att kritisera det återkommande inslaget i sf att skildra tekniskt avancerade och fjärran framtider där kärnfamiljen och hemmafrun fortfarande existerade i oförändrad skepnad. Hennes poäng var att medan sf-författare kunde föreställa sig allehanda förändringar och innovationer, så var de blinda inför den reproduktiva sfären, det vill säga hemmet och familjen. En stor del av dessa författare var också män, vars vardag, arbete och skrivande byggde på att det fanns någon annan som skötte markservicen.
På ett liknande vis är den valbara familjen, frikopplad från sf-världens ekonomiska eller politiska system, mer en reflektion om ett utopiskt hopp i samtiden – möjligheten att forma sin familj fritt från ideologisk eller ekonomisk påverkan – än världsbygget. Frågan om vad möjligheten att fritt välja sin familj egentligen innebär och hur det realiseras och fungerar i olika typer av framtider eller maktsystem lämnas obesvarad. Och det är en för central och viktig fråga för att lämnas därhän, vilket gör att jag ser positivt på att sådant som reproduktivt arbete och familjebildning återigen börjar härledas till frågor kring politik, ekonomi och samhälle i sf, och inte bara ses som ett individuellt val, baserat på kärlek och frånkopplat vidare ideologisk betydelse.