pandemi utan pandemias
pandemias
— grekiska för "hela folket"
Om du hade möjligheten att gå tillbaka i tiden och ändra historien genom att varna inför en annalkande katastrof, bör du göra det? Det är den moraliska knäckfrågan som större delen av tidresefiktion kretsar kring: vad är mest rätt, eller minst fel, att ändra i historien med potentiellt ödesdigra konsekvenser för allt som kommer efter eller att låta bli och lämna dåtiden till sitt öde?
Om en tidresenär kommer till dig och avslöjar att världen befinner sig på randen till en dödlig pandemi som du kommer dö i, vad gör du då?
Det Olive Llewellyn, månbo och författare till pandemiromanen Marienbad, gör är att omedelbart återvända hem från sin bokturné och försätta sig i karantän i sitt hus tillsammans med sin make och dotter utan att yppa ett ord för någon annan. Olive är väl inläst på historiska pandemier sedan hon gjort research för sin bok och hon förstår precis vad som är på väg att hända. Det anmärkningsvärda med Emily St. John Mendels Sea of Tranquility (2022) är inte den totala avsaknaden av solidaritet i Olives handlande – mer regel än undantag i en pandemiroman, trots allt – utan att det framstår som det mest moraliskt ansvarfulla alternativet.
Dystopiska och postapokalyptiska pandemiromaner är till sin natur världstillvända; en pandemi är, som ordets ursprung vittnar om, en kollektiv upplevelse som, i fiktionen, förändrar samhället i grunden. Oftast resulterar detta inte i solidaritet eller medmänsklighet, utan till ett förment för-civiliserat tillstånd där endast den starke överlever. Men här finns åtminstone idén om solidaritet, om vad det innebär att vara en del av ett samhälle, kvar som negation; den må framstå som en onödig lyx eller en patina som dolt världens riktiga, råa beskaffenhet men dess frånfälle är åtminstone beklagansvärt.
När Olive återvänder till månkolonin får vi veta att det tar några dagar för henne att vänja sig vid den unkna luften, som cirkulerar och filtreras genom kolonin, efter flera veckor på jorden. Invånarna må bo i sina egna hus, men månen är ett slutet system där allt är sammankopplat. Trots det kan Olive kasta sig på en rymdfärja med tre ansiktsmasker på sig och återvända till månen för att stänga in sig i den egna hemmet tillsammans med sin make och dotter, tryggt avskärmad från världen.
En pandemi definieras som sådan utifrån dess geografiska och numerära omfattning: den drabbar många människor samtidigt över hela världen. Om pandemin i den dystopiska och postapokalyptiska romanen är det som slår sönder samhället, är det paradoxalt nog också det som vittnar om dess globala omfång; i en värld av isolerade enklaver skulle den inte få fäste. I Sea of Tranquility tycks pandemin existera så pass isolerat från idén om ett samhälle att det räcker med att låsa dörren mot omvärlden för att skydda sig - till och med i en småskalig, sluten biosfär där allting cirkulerar.
Det finns inget folk, inget samhälle, ingen omvärld att ta hänsyn till i Sea of Tranquility. Att Gaspary bryter mot tidresandets gyllene regel och därmed aldrig kan återvända till sin egen tid framstår som ett ädelt offer, trots att han lämnar en hel värld till sitt öde. Och att Olive omedelbart återvänder hem och börjar bunkra toapapper och torrvaror är likafullt det det enda etiskt riktiga alternativet i hennes situation. Det är en grundmurad solipsism, en reträtt till det lilla livet innanför hemmets väggar utan en enda tanke på omvärlden bortom lättnaden att döden inte knackat på den egna dörren. Postapokalyptiska feodalherrar har en mer utpräglad känsla för gemenskap.