private rites & rose/house
Läste de snarlika Private Rites av Julia Armfield och Rose/House av Arkady Martine efter varandra – till den förras fördel och den senares nackdel. Romanerna är två närframtida klimatromaner som båda råkar handla om avlidna arkitekter och dessas såriga relationer med sina (figurativa) döttrar och centreras kring de flådiga hus de låtit uppföra som fristäder från den klimathärjade omvärlden.
Private Rites utspelar sig i ett halvdränkt Storbritannien där det aldrig slutar regna. De tre systrarna lever helt frånskilda liv, men när deras far dör måste de alla sammanstråla i barndomshemmet, faderns mästerverk: ett hus byggt på mekaniska styltor som efterhand lyfter huset undan den stadigt stigande vattennivån. Rose/House befinner sig i Mojaveöknen och huset utgör ett klimatkontrollerat, grönskande paradis i en uttorkad omvärld. Huset är en AI och sedan arkitektens död släpper den endast in en enda person: hans lärjunge Selene. Detta gör den döda kropp som helt plötsligt dyker upp djupt inne i huset till något av ett mysterium.
Private Rites är en berättelse om ständig, konstant nedmontering, om liv, ett samhälle och en värld som inte kan gå vidare, som inte har någonstans att ta vägen, alltmedan vattenmassorna obönhörligen stiger, allt blir sämre och listan på saker man inte längre kan göra (resa, äta kött, sola) växer. På ytan känns det som en typ av bok som är ganska gjord: en queer omtolkning av King Lear, anpassad till en samtida klimatkontext och full med blinkningar till memes och internethumor.
Men med en så pass skicklig författare som Armfield funkar det; det är något flegmatiskt och suggestivt över hela berättelsen, som utmärks av en total, närapå hypnotisk avsaknad av driv. Hennes halvt sjukna Storbritannien där vattenlevande djur letat sig in i varje skrymsle och vrå har något New Weird-aktigt över sig. Här finns ett avlägset men potent släktskap med China Miévilles Bas Lag eller Jeff VanderMeers Ambergis. Jag tyckte mycket om hennes debutroman Our Wives Under the Sea, men Private Rites är strået vassare ändå.
Tyvärr är Martine den sämre författaren i jämförelsen; allt hon skriver känns som en pose. Det finns gott om bra stoff i Rose/House, men istället för att vara den finstämda berättelsen om var gränsen mellan en AI och mänsklighet går som den så gärna vill vara, berättar den mest ivrigt att titta här, kolla, här kommer en finstämd, poetisk berättelse om AI och mänsklighet. Och kolla här sen, här kommer en riktigt fiffig blinkning till Shirley Jackson. Och titta bara vad mycket research om arkitektur som gjorts! En vacker dag kommer Martine eventuellt skriva något riktigt bra, men det är inte Rose/House.