re: contrapoints, twilight
Contrapoints, a.k.a Natalie Wynn, har äntligen släppt en ny videoessä, ett nästan tre timmar långt epos om… Twilight. Eller egentligen om kärlek, sex, begär och makt, sett genom Twilight. Wynn tar avstamp i den massiva feministiska kritik Twilight åtdragit sig, med specifikt fokus på idén om att böckerna romantiserar och normaliserar misogyna makthierakier, dysfunktionella förhållanden och (sexuellt) våld mot kvinnor för att förstå närvaron av hierarki och maktförskjutningar i mänsklig sexualitet mer generellt. Hon menar att en stor del av denna kritik fundamentalt missförstår vad det är som lockar med Twilight och vad romance erbjuder sina kvinnliga läsare.
Detta är en återkommande invändning mot negativ feministisk kritik mot kultur: att den är för bokstavlig och inte tar hänsyn till verken i sin kontext eller användning. Det är en mycket rimlig invändning, men den ignorerar samtidigt också en central aspekt av denna form av feministisk kritik.
Wynn ställer hon upp tre idéer om vad konst ska vara mot varandra: moraliskt danande, en reflektion av verkligheten eller eskapistisk fantasi. Hon menar att kritiken mot Twilight tolkar berättelsen som en kombination av de två första kategorierna (den reflekterar ett verkligt misshandelsförhållande när den borde visa något mer uppbyggligt), istället för att förstå den för vad den är: en eskapistisk fantasi.
Detta är såklart sant, men karaktäriserandet av vad konst är och den återkommande feministiska kritiken mot romance saknar en viktig dimension: vad vi kan kalla den utopiska dimensionen. När feminister kritiserar Twilight för att den är misogyn och cementerar sunkiga könsroller är det inte nödvändigtvis med avstamp i en önskan om något mer uppbyggligt eller politiskt korrekt. Snarare kan den utgå från eller också rymma en längtan efter något annat, något oväntat och förändrande, som istället för att tröska igenom samma gamla berättelser om och om igen spränger gränserna för kön och sex, intar nytt territorium, tänder en fackla i det stora rum där ingen ännu har vistats osv osv.
Wynn är kritisk också till idén om att Twilight bara är eskapistisk fantasi; det faktum att just detta är den arketypiska kvinnliga fantasin är ju också en fråga om makt. Hon vänder sig till radikalfeministisk idéer om sexualitet som socialt konstruerad och en grundbult i förtrycket mot kvinnor. Samtidigt kritiserar hon radikalfeminismen för dess sexnegativa och enligt Wynn verklighetsfrånvända syn på sex (jämställdhet kan bara uppnås genom ett avskaffande av penetrerande samlag, alla kvinnor borde bli lesbiska och sex ska vara hundra procent egalitärt alltid och hela tiden). Wynn, som tycker att sexualitet och begär bör förstås psykologiskt och inte bara i termer av maktstrukturer, återkommer till de stora berättelserna om kärlek och sex – grekiska myter, Shakespeare, psykoanalys – och menar att de radikalfeministiska teoretiker hon tar upp bortser från vad mänsklig sexualitet är och att begär verkar drivas av skillnad och maktförskjutningar i någon mån, även om idén om att just kvinnor = passiva och män = aktiva är en social konstruktion, snarare än biologiskt.
Det finns mycket man kan säga om radikalfeminismens syn på sex (och det ska också sägas att det knappast finns en enhetlig sådan) och idén att alla kvinnor som lever tillsammans med män är könsförrädare och att jämställdhet endast kan uppnås genom (politisk) lesbiskhet är kanske inte direkt en konstruktiv sådan. Men om det är något som är inspirerande med radikalfeminismen så är det just dess utopiska dimension, en expansiv, obeveklig vision om en helt annan värld.1
Wynn parafraserar feministisk kritik som undrar varför romance-fantasin går ut på att bli dyrkad av en rik man, snarare än att själv bli ekonomiskt oberoende och menar att denna kritik fundamentalt missförstår fantasins natur. Absolut, men Wynn missförstår också feministisk kritik, som inte bara efterfrågar uppbyggliga visioner om duktiga kvinnor som är ekonomiskt självständiga, utan också något annat, något bortom den eviga berättelsen om kvinnor som bytesdjur för mäktiga män. Vi må ha slutat drömma om (och försöka skapa) separatistiska enklaver, men så pass högt kanske vår ambitionsnivå kan få sträcka sig åtminstone.
Idag blandas radikalfeminismen ofta ihop med feministisk transfobi och en idé om att män rent biologiskt är aggressiva och farliga. Men som Finn McKay tar upp i Female Maculinities and the Gender Wars är detta en fundamental feltolkning av radikalfeminismen, som snarare tog sin utgångspunkt i radikal socialkonstruktivism. (Det var istället den så kallade kulturfeminismen, som utvecklades ur och avlöste radikalfeminismen, som cementerade idén om kvinnor och mäns skilda biologiska natur, i syfte att uppvärdera det typiskt kvinnliga.)↩