squeecore och mångfald
Mångfald har varit ett nyckelbegrepp i fandomdiskussioner om fantastiklitteratur det senaste decenniet. Mångfald tenderar att fungera som ett slags paraplybegrepp där olika, komplexa diskussioner om hur sf-genren förhåller sig till kvinnor, queers, rasifierade människor och andra marginaliserade grupper inordnas. Väldigt enkelt sammanfattat har fantastiklitteraturen under de senaste åren rört sig från att vara en genre som på många vis varit relativt dominerad av vita män och deras perspektiv (även om det såklart aldrig varit så att den helt dominerats av detta) till en genre där mångfald är väldigt närvarande, både när det gäller författare och representation i texter – i alla fall sett till de verk som uppmärksammas, diskuteras och nomineras till priser.
Diskussioner om mångfald i kulturen är inte något som varit begränsad till fantastiklitteraturen eller sf-fandom, utan har präglat samtalet om det västerländska kulturella landskapet som helhet de senaste åren. Denna utveckling har sitt ursprung i klassisk feministisk, antirasistisk, postkolonial och queer kulturkritik, som i korthet förstår kulturen som en politisk arena som bidrar till att konstruera vår förståelse av hur världen fungerar och ser ut. Generellt har det länge varit så att vita män förlänas såväl utrymme som mänsklighet och allmängiltighet i kulturen, medan kvinnor, queers och rasifierade i större utsträckning skildras utifrån stereotyper, som objekt, i underordnade roller eller som bihang till den vita mannens narrativa resa. Här är det också viktigt att påpeka att hur olika grupper har porträtterats och stereotypiserats skiljer sig åt. Men grovt sammanfattat kan man säga att fram tills nyligen skildrades kvinnor, queers och icke-vita människor generellt som biroller i ett narrativ om den mänskliga erfarenheten som utgick från den vita heterosexuella mannens förståelsehorisont. Idag är i stället ambitionen att dessa grupper ska representeras i sin egen rätt, som huvudkaraktärer och med fokus på deras egna genuina erfarenheter.
Detta har skett också inom fantastiklitteraturen. Från den ökända brevväxlingen 1938 där Isaac Asimov och ett annat manligt fan fastslog att kvinnor, som likställdes med kärleksintressen, inte hörde hemma i sf eftersom sf handlar om vetenskap och idéer, inte känslor och romantik, till ett litterärt sf-landskap där vi har diskussioner om vikten av att bereda plats åt kvinnor inte bara som hjältar och protagonister, utan också med betoning på att skildra kvinnor som människor. Från en litteratur där det queera framför allt utgjorts av det utomjordiska, monstruösa och liminala, till ett fantastiklandskap där olika former av queera identiteter ska skrivas fram på sett som speglar faktiska queera erfarenheter. Och så vidare. Denna rörelse har ju heller inte enbart skett på ett textuellt plan, utan är också någonting som skett bland författarna på fantastikhyllorna, där det nu finns större mångfald än någonsin tidigare.
Förenklat kan man säga att mångfald brukar argumenteras för utifrån två argument: dels rättviseargumentet – alla människor har rätt till samma möjligheter och rätt att se sig själva representerade i kulturen – och kvalitetsargumentet – mer mångfald leder till bättre och mer originella idéer och berättelser. Men vad händer med idén om mångfald som något som ska utmana den vita mannans hegemoni när mångfald inte handlar om att representera underordnade perspektiv i stort, utan istället blir en trop eller genrekonvention i sin egen rätt?
För att förtydliga vill jag ställa frågor kring det som jag betraktar som en slags likriktning av mångfald i samtida fantastiklitteratur. Med detta avser jag inte att ge bifall åt idéer om att fantastiklitteraturen styrs av en PK-maffia som aktivt censurerar allt som inte anpassar sig efter deras mångfaldsideologi. Likriktning är knappast något nytt inom fantastiken, och den har betydligt mer att göra med marknadslogik och fanförväntningar än med någon slags ideologisk ”censur”. Mångfald är knappast den första eller sista trenden som strömlinjeformat fantastiken (den senaste var antagligen grimdark-trenden från början av 2000-talet) och mitt ärende är inte att det i sig är ett problem, utan snarare frågan om vad det innebär att ”mångfald” nu blivit en specifik riktning eller trop inom fantastiklitteraturen.
I ”Four Tiny Essays On SF/F” skriver Elizabeth Sandifer på Eruditorium Press att den samtida fantastiklitteraturen utmärks av något som hon kallar för ”Tor Wave”, efter bokförlaget Tor.com. Enligt henne har denna våg tre huvudprinciper: 1) mångfald som primär utgångspunkt, 2) romance och fanfiction som starka influenser, och 3) rent stilistiskt hämtar den inspiration från samtliga föregående vågor och stilar inom science fiction och fantasy. Hon nämner Martha Wells, Tamsyn Muir och Charlie Jane Anders som exempel.
I avsnittet ”A Guide to Squeecore” av skrivpodden Rite Gud lanserar författarna Raquel S. Benedict och J.R. den lite mindre välvilliga termen ”squeecore” för mer eller mindre samma fenomen. Exakt vad squeecore är framstår som lite oklart, då podden är ganska svävande på målet. De menar att de vill undvika att ge direkta exempel eftersom de inte vill fokusera på enskilda verk eller författare, utan trenden som helhet. Men det är också uppenbart att det här är en trend som Benedict och J.R. själva har ganska starka negativa känslor inför: poddavsnittet verkar ibland handla mer om att spy galla över den typ av verk de menar ingår i denna trend än att faktiskt definiera vad trenden ifråga är. Definitionen av squeecore tycks utgå mycket mer av en känsla av något de står utanför och inte gillar än ett strukturerat försök att avgränsa vad för fenomen de faktiskt talar om.
Sammanfattningsvis menar de dock att squeecore är en slags politisk och estetisk trend som just nu dominerar fantastiklitteraturen. Squeecore utmärks av att det är upplyftande, optimistiskt och didaktiskt. Den påminner inte sällan om YA, även om det skrivs för och marknadsförs till vuxna. Trenden plockar mycket inspiration från samtida film och tv, speciellt det kommersiellt gångbara, snarare än annan litteratur. De menar också att det finns något platt i squeecore, i såväl atmosfär, världsbygge och idéinnehåll. Berättelserna tenderar att ha unga eller oprövade protagonister, världsbygget är ofta svävande och oprecist och handlar mindre om att skriva fram en trovärdig värld än att sätta ihop en estetiskt tilltalande idé eller känsla, och i stället för mer traditionella tankeexperiment, handlar de ofta om att plocka upp välkända sf och fantasy-troper och vända på dem på övertydliga vis eller att ”skriva tillbaka” till äldre litteratur som man betraktar som problematisk. Berättelserna är också ofta svartvita i sin moralism – vad som är bra och dåligt är tydligt definierat. J.R. säger vid ett tillfälle att ”[t]he essence of squee is wish fulfillment. Squeecore lives for the ”hell yeah” moment; the ”you go, girl” moment; the gushy feeling of victory by proxy. It’s aspirational; it’s escapism; it’s a dominant, and I would even say gentrified, form of SFF.”
Det jag tycker är intressant med Benedict och J.R.:s ganska slarviga och spretiga begrepp är att de lyckas sätta fingret på något signifikant när det gäller hur mångfald och marginaliserade grupper hanteras i samtida fantastiklitteratur. De menar att squeecore ofta har en väldigt specifik typ av mångfald som ofta handlar mer om att peta in karaktärer med olika erfarenheter och bakgrunder i generiska fantastikberättelser. Det blir väldigt mycket ”Starship Troopers fast med lesbiska!” – ofta också med en relationsdynamik direkt hämtat ur fanfiction. Med andra ord – mångfald, ja, men mångfald inom ganska snävt avgränsade parametrar, där en väldigt tydlig estetik går igen som en röd tråd. Det är berättelser som inte sällan fokuserar på romantik, som är tydligt inspirerade av fanfiction i både ton och innehåll, där världsbygget grundar sig inte främst i spekulation eller extrapolation, utan i första hand estetik, och där intertextualitet och pekandet på att man är medveten om vilka troper inom vilka man verkar är återkommande.
Det var detta jag försökte peka på i min och Johan Jönsson diskussion om Arkady Martines omåttligt populära A Memory Called Empire på Kontakt 2020 när jag skrev:
Kanske är den främst anledningen till att Martine misslyckas med sin skildring av att befinna sig i periferin av en dominerande kultur att hon framförallt tycks vara intresserad av det tillståndet som en slags estetik, snarare än en levd verklighet i texten (vilket kanske inte är konstigt, med tanke på att hon själv är amerikan). När jag såg monsteractionfilmen Kong: Skull Island för något år sedan anmärkte jag efteråt att den kändes mindre som en film en ett väl ihopklippt montage av de senaste decenniernas mest populära action-, äventyrs- och krigsfilmer. A Memory Called Empire ger mig ungefär samma upplevelse: mindre av en bok, än ett montage ihopklippt av feodalrymdimperie-subgenrens främsta estetiskt tilltalande drag.
Estetik, referenser till äldre fantastiklitteratur och en känsla av intern genremedvetenhet (för övrigt ett väldigt uppenbart arv från grimdarkfantasyn) är bärande i världsbygget, inte tankeexperiment eller spekulation (”Vad skulle hända om…?”). Under en intervju med med sf-författaren Adrian Tchaikovsky i höstas skrattade jag tyst till i publiken när han nämnde Martine som ett exempel på en författare som gör nya intressanta saker med science fiction, just eftersom hon verkligen inte gör någonting nytt – förutom skriver in lesbiskhet som naturligt och okommenterat i genren, om det fortfarande kan betraktas som ”nytt” vid det här laget. Det må vara nog så viktigt, och jag motsätter mig knappast mer lesbiskhet – eller någon annan form av mångfald, för den delen – i fantastiklitteratur, men det handlar mindre om att diskutera lesbiskhet eller sexualitet som idéstoff och mer om att bara skriva in det.
Om just samtida queer fantastik skriver Sandifer att den ofta existerar i två olika former, som hon kallar för ”Hugboxing” respektive ”Scab picking”. Hugboxing fokuserar på att skapa fiktiva världar där homofobi eller queer tragedi inte existerar, medan Scab picking istället handlar om att utforska just de negativa, mörka delarna av den queera erfarenheten. Och här någonstans finns kanske kärnan i min kritik: det främsta verktyget för att förstå samtida queer sff är enligt Sandifer alltså inte i första hand vilka idéer, tankegods eller litterära former som dessa berättelser ger uttryck för, utan vilka känslor – positiva eller negativa – verken väcker hos läsare eller gav upphov till hos författaren som skrev dem.
Min poäng här är inte att så här drygt 80 år senare ge Asimov rätt i att känslor – och kvinnor eller romance – inte hör hemma i science fiction (eller fantasy). Det jag är intresserad av är snarare varför just känslor blivit det centrala ramverket för att förstå mångfald i fantastiken. Återkommande i diskussioner om mångfald och fantastik är just känslor: är ett verk upplyftande? Smärtsamt? Glädjande? Ledsamt? Borde berättelser som åsamkar smärta eller negativa känslor få publiceras? Ska negativa queera eller feministiska berättelser skrivas eller ska vi fokusera på det positiva?
Det finns så klart också gott om exempel på författare som skriver fantastik och hanterar mångfald på andra vis – Ada Palmer, N.K. Jemisin och Seth Dickinson utgör tre samtida personliga favoriter. Och det tåls att upprepa att problemet knappast är mångfald i sig, ambitionen att utmana dominerande och vedertagna perspektiv, eller ens att det skett en så genomgående helomvändning att mångfald i sig nu är så dominerande att inget annat publiceras (vilka fältets priser går till är en sak, men man ska komma ihåg att det som säljer mest fortfarande är författare som Brandon Sanderson, George R.R. Martin, Robert Jordan, Asimov, Andy Weir och Frank Herbert).
Det jag framför allt oroar mig för är likriktningen – att mångfald likställs med en viss typ av berättelser, snarare än ett myller av olika berättargrepp som försöker utmana dominansen av det vita, manliga perspektivet. Om mångfald främst är en trend, en våg, en viss typ av berättelse kommer den till slut att avlösas av något nytt. Och risken är överhängande att detta blir mindre ”nytt” än ”business as usual” – en återgång till berättelser om vita män. Det vore knappast första gången det händer.