substansen
Det är synd att förra årets bästa film, Coralie Fargeats The Substance, framför allt kommit att betraktas som en film om kvinnligt åldrande. Åldrande är en central del av filmen, men det är betydelsefullt att det andra jag som substansen ger upphov till inte är enbart ett yngre jag eller ens det jag man helst föredrar, utan specifikt ens bästa jag. Sue är inte en snyggare version av Elizabeth, utan hon är den perfekta, airbrushade, transcendenta versionen Elizabeth önskar att hon kunde vara. Hon är en Barbiedocka; mindre människa än maskin, den perfekta kvinnan, en nyliberalismens, postfeminismens och senkapitalismens bokstavliga poster girl.
Där Dorian Grays vanställda porträtt bär spåren av Grays syndiga leverne, bär Elizabeth spåren och kostnaden av Sues ständiga, eviga, övermänskliga förmåga till prestation. Sue suger bokstavligen musten ur Elizabeth – hennes maskinistiska existens upprätthålls via dagliga injektioner av Elizabeths benmärg.
Balansen måste respekteras: efter sju dagar måste de byta och låta Elizabeth återhämta sig, bli kropp och människa igen istället för yta. Men måste man verkligen det? Vem vill vara en utmattad, utsugen kropp när man kan vara sitt bästa jag varje dag, hela tiden, för alltid?
Vad kan möjligtvis gå fel?