terra ignota
Om all tillräckligt avancerad teknik är omöjlig att särskilja från magi, är kanske också en tillräckligt avlägsen framtid omöjlig att särskilja från dåtiden. Ada Palmers sf-serie Terra Ignota (2016–2021) utspelar sig i ett avlägset 2454 där världens alla hörn bundits samman via ett globalt nätverk av flygande bilar och nationer ersatts av ”hives”, svärmar, där medborgarskap är valfritt och bundet till livsåskådning och ideologi, snarare än ett folk eller en landmassa. Berättelsens omfång och ambition påminner ofta om Kim Stanley Robinson; vid något tillfälle har jag beskrivit Palmer som en humanistisk Robinson. Strukturellt är Palmer och Robinson snarlika författare: de intresserar sig för de stora tidsspannen, för den övergripande rörelsen genom historien, från dåtid till framtid. Deras verk spekulerar inte främst utifrån en viss idé, teknik eller enskild förändring, utan fokuserar på stora futuristiska omställningar med världen och dess utveckling som huvudkaraktär. Men bortom berättelsens och extrapolationens omfång skiljer de sig markant åt. Robinsons berättelser är realistiskt-tekniska och fokuserar i första hand på det systematiska och materiella – fysiska lagar, ekonomiska och samhälleliga system, naturresurser, sociala strömningar – och hur det förändras genom rörelsen framåt i tiden. Palmer är historiker med renässansen som specialitet, och intresserar sig mindre för det materiella än det mänskliga, metafysiska och visionära. Robinsons typiska berättare är osynlig, förment objektiv och allseende, en (stilistiskt tilltalande) info-dump av episka proportioner. Tiden, hos Robinson, är en pil som pekar i rak och okomplicerad rörelse mot framtiden.
Framtid, nutid och dåtid är betydligt mer komplicerade koncept i Terra Ignota. Serien avhandlar upptakten till ett krig som bryter ut i det förmodade utopiska 2454 mellan de olika svärmarna. Ett grundläggande tema i berättelsen är frågan om mänsklig excellens och utveckling, framför allt i relation till ett utopiskt samhälle. Palmer undviker trötta klichéer om att ett tryggt och stabilt samhälle som tar hand som sina medborgare också skulle vara ett stagnerat sådant; istället är hon intresserad av frågan om vad som händer med den mänskliga ambitionen när detta samhälle väl har uppnåtts. Var leder samhället när inte bara de grundläggande behoven, utan också de flesta bekvämligheter är säkrade? Vad siktar vi mot? Stjärnorna, menar många av seriens huvudkaraktärer, men varför? Vad är det som driver oss dit och vad skulle det kosta? ”Would you destroy a better world to save this one?” är en fråga som återkommer i serien. Vad innebär ”framtiden” egentligen i ett samhälle där frågan om morgondagen inte i första hand handlar om att få människor ur misär eller avvärja hotande katastrofer?
Palmers 2454 ter sig på samma gång som (retro)futuristiskt och ålderdomligt. Den tekniskt avancerade framtid hon målar upp lånar mycket från sf-genrens gyllene era – flygande bilar, teknikoptimism, godartad massövervakning – medan berättelsens språkdräkt och form istället är inspirerade av upplysningsfilosofi, vilken seriens berättare också går i dialog med. Den största svärmen består av frimurare, och enligt deras egen skapelseberättelse har svärmen existerat undangömd i tusen år och först i detta samhälle klivit ur skuggorna. En annan svärm drivs av en man som på heltid lajvar franskt 1600-tal med sig själv som furste, och en stor del av handlingen i första boken handlar om en konspiration där vissa makthavare försöker återuppliva 1600-talets könsroller. På många vis vänder sig Palmer till historien för att skildra sin avlägsna framtid; hennes 2454 blir både främmande och bekant genom att liknas vid dåtidens svunna epoker.
På samma gång är Palmers berättelse en samtida sådan, som går i dialog med högst samtidsrelevanta förståelser av science fiction och framtiden och de många parallellerna dem emellan. Terra Ignota är ett gigantiskt verk – fyra volymer, runt 1 500 sidor – fyllt till brädden med idéstoff. Mest centrala bland dessa är det post-nationella samhället där det framför allt är ideologiska åskådningar och civilsamhället, inte företag, som utgör ersättare, samt siktet mot stjärnorna som ett kollektivt, visionärt projekt som i första hand handlar om kunskap och vetenskap, inte tillväxt eller exploatering av rymdens naturresurser.
I en värld där sf-genrens mest återkommande idéer blivit kommersiell valuta på en kapitalistisk marknad och klimatkatastrofen breder ut sig och berövar oss hoppet om framtiden har många sf-författare, som exempelvis Robinson, rört sig mot det om inte det dystopiska så åtminstone det pessimistiska och vänt blicken från stjärnorna tillbaka mot jorden. Här kanske Palmers fantasifulla framtid kan erbjuda ett alternativ: en svindlande optimistisk sf-berättelse om mänsklighetens väg framåt som inte går rymdkapitalismens ärenden, men som samtidigt låter oss fortsätta förkovra oss i sf-genrens allra vackraste drömmar om framtiden.
Tidigare publicerad i SF Forum 139.