feminist proppergander

25 Feb, 2025

Barbie (2023), årets storfilm för den kvinnliga delen av biopubliken, har haft premiär och män hatar den, vilket tagits som intäkt för filmens feministiska cred. Kvinnor gör slut med pojkvänner som ogillar filmen till höger och vänster och citat från sura recensioner av arga män delas vitt och brett på sociala medier. Det är knappast den första storfilm som lästs som feministisk delvis på grund av mäns aviga inställning. Mad Max: Fury Road (2015) är kanske det främsta tidigare exempelet, där en stor del av filmens popularitet bars av det faktum att folk gick och såg den efter att nördkillar på internet gått ut och uppmannat folk att vara en man och bojkotta ”Hollywoods feminist proppergander”.

Andra exempel inkluderar Star Wars: The Force Awakens (2015), Ghostbusters (2016), Ocean’s 8 (2018), Captain Marvel (2019), remaken av She-Ra and The Princesses of Power från 2018, när Calanthe fick ett svärd i The Witcher (2019) och när Jane Foster introducerades som en kvinnlig version av Thor i Thor: Love and Thunder (2022).¹ I samtliga fall har en backlash från manosfären plockats upp av progressiva grupper på sociala medier, blivit memecontent och genererat krönikor om hur viktiga dessa filmer är och att hatet mot dem är ett bevis på det, vilket i sin tur gjort folk intresserade av att titta på filmerna eller serierna i fråga.

Detta är knappast ett fenomen som är begränsat till populärkulturen heller. Även saker som mode, smink och skönhetsingrepp framställs ofta som positiva, frigörande eller som något som omöjligen kan vara ett uttryck för förtryck baserat på mäns negativa inställning till det. (”Tjejer sminkar sig uppenbarligen inte för män – de flesta män hatar ju smink som faktiskt syns!”)

Det finns absolut mycket intressant att analysera i dessa starka reaktioner, men som litmustest för feministisk potential i populärkultur lämnar det kanske lite i övrigt att önska. (Det är uppenbart också något som också delvis betraktas som en kul grej, att skämta om och skapa meme-content av.) Men det är inte bara mäns ilska eller kränkthet som används som en uttolkare av (populär)kulturens värde eller grad av feminism, utan också deras uppskattning. Medan saker män hatar automatiskt blir feminism, blir kulturyttringar som främst är riktade till män eller som man kan tänkas gilla istället snabbt underkända enligt samma måttstock.

Mad Max: Fury Roads status som feministisk proppergander utmanades exempelvis av det faktum att det var en actionfilm (vilket män gillar) som innehöll en biljakt (vilket män tycker är spännande) och på grund av de fem fruarnas skira outfits (vilket män tycker är sexigt). Flera gånger när jag pratat om serier som Spartacus och Black Sails och de intressanta saker dessa berätelser gör med frågor om makt, kön, sexualitet och kroppslighet, frågar folk ofta: ”Men tror du att de straighta, manliga tittarna uppfattar något av detta? Ser inte de bara fightscenerna och nakna bröst?”

Det blotta faktum att manliga tittare eventuellt skulle kunna se alla fyra säsongerna av Spartacus och enbart njuta av coola actionsekvenser och explicita sexscener trumfar alla andra tittares upplevelse av serien och alla andra potentiella läsningar – det är den generiska straighta mannens läsning som är den dominerande och, i förlängningen, den enda legitima och giltiga. Genom samma logik blir Barbie automatiskt en subversiv film, baserat på att troll och högerdebattörer går i taket över dess pastelliga ton och det faktum att en transkvinna spelar en barbiedocka – snarare än genom en analys av vad Barbies feministiska budskap faktiskt består i.