translation state

25 Feb, 2025

Ann Leckies senaste bok är en fristående uppföljare till The Imperial Radch och utspelar sig i samma värld. Jag tyckte mycket om hennes debuttrilogi när den kom och har tyckt bättre och bättre om böckerna för varje gång jag läst om dem. Jag var inte alls imponerad av Provenance, som också utspelar sig i samma värld, och hade inte ens under mordhot kunnat sammanfatta vad den handlade om efter att jag slagit ihop den. Jag hade därmed inga egentliga förväntningar på Translation State, men hoppades på att den kunde räddas upp av att den delvis skulle handla om Presgers, ett av de roligare inslagen i The Imperial Radch.

Det finns en del jag uppskattar med Translation State. Men framför allt lider den väldigt mycket av att inte handla om Radch-imperiet. Radch-imperiet är helt enkelt den överlägset bästa delen av världsbygget i serien och det går inte att komma förbi. Det kan bero på att Radch-imperiet, med sin syn på kön, sin användning av artificiell intelligens och som en skildring av en mäktig militär kolonialmakt, är väldigt intressant, men det kan också bero på att allt annat bara är en blek kopia av imperiet.

Jag har samma problem med Leckies fristånede romaner som jag har med Martha Wells Murderbot-serie och med det mesta som kan kategoriseras som ”Tor Wave”: världsbygget är mer eller mindre en skiss, en kuliss fylld av planeter, rymdstationer och samhällen som har noll procents djup. Det är karaktärerna som står i fokus, men här är de, till skillnad från Murderbot, inte tillräckligt intressanta för att distrahera en från Zoom-bakgrunden som ska föreställa världsbygge här – eller tillräckligt omänskliga för att det ska verka rimligt, vilket är fallet med Murderbot och Breq i The Imperial Radch. I en scen behöver en karaktär navigera i ett labyrintliknande rum och hittar ett ”snack wrapper” från en tidigare scen i fickan som hen slänger på golvet. Ett ”snack wrapper” som dykt upp i två scener och nu har ett visst symbolvärde i handlingen och inte får någon slags vidare beskrivning än så. Det är en oviktig detalj i sammanhanget, men säger så mycket om världsbygget eller bristen därav. Vad för snack pratar vi om här? En smörgås, en godis, ett bakverk, en proteinbar, en utomjordisk slajmboll?

Leckie är inte en dålig författare och bristen på ordentligt världsbygge känns mindre som bristande hantverk och mer ett medvetet val. På samma gång som det är en bok som handlar om kolonialism, där kulturella skillnader är otroligt viktiga och där historiska och samtida konflikter mellan olika delar av galaxen och människor och aliens är centrala, så är dessa skillnader och dessa historiska aspekter underligt icke-existerande. De enda som utmärker sig är Radchaai, med sin specifika syn på kön, sitt stratifierade klassamhälle, sin överlägsna relation till resten av galaxen och till sina AI:s, och sin besatthet av te. Jag har tidigare skrivit¹ om hur beskrivningarna av exklusivt porslin avlöser varandra i The Imperial Radch. Till skillnad från det anonyma snackspappret lyckas dessa beskrivningar i och med sin specificitet att förankra Radch-kulturen kring dessa materiella ting, som i sin tur har tydliga kopplingar till klass, etnicitet och människostatus i romanen och i samhällena den skildrar.

Ironiskt nog är det också Radch-imperiets inställning till kön – de gör ingen åtskillnad alls och använder sig av ett pronomen, ”she/her” – som känns mest förankrat i den kulturella kontext Radch-imperiet utgör. Resten av världen, förutom Presgers vars relation till identitet och kroppslighet är något helt annat, har ett okänt antal kön eller genus som utgår från självidentifikation. Problemet är att detta sätt att se på och förhålla sig till kön och hur högt man håller självidentifikation och att respektera andras könsidentitet tycks helt frikopplad från dessa samhällen i övrigt. Vid ett tillfälle frågar en Presger en av huvudkaraktärerna varför han definierar sig som just han. ”Därför att jag känner mig som en man”, svarar han. Rimligt utifrån en samtida horisont, men vad betyder det i detta samhälle där det inte verkar göras någon åtskillnad på kön i praktiken, utöver vilka ord man använder när man talar om någon?

Det som var fascinerande med The Imperial Radch var dels hur användandet av ”hon” lyfte fram andra maktordningar på intressanta vis och skavet som uppstod i relation till kulturer som förstod kön på andra vis samt imperiets kategoriserande av sina medvetna AI:s som ”it”. Precis som jag skrev om den valbara familjen i samtida queer och feministisk sf är här kön på samma gång otroligt närvarande som motiv och helt avpolitiserat. Vad säger det egentligen om den här texten när den enda kultur som faktiskt har någon form av kulturell specificitet är en kolonialmakt som inte ens erkänner andra mänskliga kulturer som just mänskliga? Kanske helt enkelt att det är så det blir när vita amerikaner ska ge sig på att skildra kolonialism i sf, som Johan var inne på i vår diskussion om Arkady Martines A Memory Called Empire.

Det jag ändå gillar med Translation State är Leckies body horror-take på romance. Här har Leckie tagit den inom romance så centrala idén om att de två älskande ska bli ett mer eller mindre bokstavligt, i en demonstration av vad sf-genren gör så bra. Utlyft som novell hade denna del av boken varit fantastisk – och ställt något lägre krav på världsbygget. Ingen saknar väl ”As You Know, Bob”-berättandet eller sf där varje detalj i världsbygget ska beskrivas ner på atomnivå, men vi kanske kan hitta någon mellanväg mellan ett intetsägande ”snack wrapper” och att få hela mellanmållets produktionskedja beskriven.