tung metall
Nils Håkansons Tung metall (2023) är en sardonisk, personligt hållen genomgång av hårdrockens utveckling, spridning och betydelse med utgångspunkt i ett svenskt fans upplevelse av ett, till en början, framför allt angloamerikanskt fenomen. Musikens historia vävs samman med Håkansons uppväxt i ett Sverige som går från folkhemspolitik till nyliberalism och det kulturella skifte detta innebar.
Avstamp tas i frågan om vad den moralpanik som hårdrocken gav upphov till egentligen hade sin grund i. Självklart är det nonsens att musiken skulle förvandla ungdomar till satanistiska våldsverkare, men vad gjorde – och gör – då musiken med sina lyssnare? Vad ger den upphov till och på vilket sätt är det betydelsefullt att den uppkommer (tillsammans med en rad andra liknande kulturfenomen) i samband med att samhället, och med det fritiden, individualiseras på ett tidigare inte skådat vis?
Den stora behållningen med Tung metall är hur musikgenrens historia vävs ihop med Håkansons uppväxt och hur han pendlar mellan stadier av total hängivenhet och akuta pinsamhetskänslor i relation till sina musikaliska hjältar. Men också hur han lyckas greppa hårdrocken i all dess motstridighet: på samma gång dödligt autentisk och ytterst teatralisk; dödsföraktande, stenhård och djupt känslosam; subkulturell med en air av samhällskritik och hyperkommersialiserad; tekniskt komplicerad och lite dum. Det är en musikgenre som avkräver utövare och fans på total, kvasireligiös hängivenhet men samtidigt inte tar någonting på för stort allvar.
Håkanson lyckas skildra alla dessa paradoxer och metallens möjligheter och problematik, samt sin egen ovillkorliga kärlek till den, utan att hemfalla till att hylla den som ”frigörande”, vilket brukar vara det givna alternativet till att förkasta den. Istället återkommer han gång på gång till frågan om fritiden: varför är detta vad han lägger sin fritid på istället för, exempelvis, fackligt engagemang? Och varför är det omöjligt att tala om fritidens politiska dimensioner utan att låta som en glädjedödande moralivrare/tönt?
Tung metall är överlag en gedigen historisk genomgång, men tyvärr lämnas musikens sexualpolitiska dimensioner helt outforskade. Det är typ bara män som ägnar sig åt detta, skriver Håkanson upprepade gånger. Detta speglar uppenbarligen hans egen erfarenhet, men gör det inte mer sant för det. Han verkar inte tycka att det funnits en kvinnlig metallmusiker värd namnet innan nån gång på 2000-talet, vilket är minst sagt en skev historieskrivning. (Som han själv nämner är ju den egna definitionen av vad som är metall och inte en kulle varje metallfan är beredd att dö på och våra definitioner skiljer sig uppenbarligen åt.) Han formligen spyr galla över pudelrocken och vad han ser som dess kvinnotillvända, sexualiserade estetik, men kommenterar inte ens den S&M-bögläderestetik som Judas Priest med Rob Halford i spetsen populariserade under 80-talet – som knappast lämnar mycket mer åt fantasin, men som rör sig i ett helt annat register för en annan publik (även om ytterst få förstod det då).
Det är med andra ord centrala delar av genrens historia, formation och grogrunder till moralpanik som utelämnas, men sen är det ju också Håkansons personliga berättelse om den tunga metallen, och inte genren som helhet, som förmedlas här.