ur-mars
I början av året läste jag äntligen The Martians av Kim Stanley Robinson, en samling noveller som utspelar sig under, efter eller parallellt med hans Mars-trilogi. Som helhet var samlingen ärligt talat sådär: majoriteten av texterna utgörs av borttagna scener ut trilogin som inte tillför jättemycket, medan andra är underfundiga skämt av varierande kvalitet. De lysande undantagen utgörs av ”Exploring Fossil Canyon”, ”Green Mars” och ”A Martian Romance”; de första två skriver fram en alternativ tidslinje över terraformeringen av planeten som den skildras i trilogin, och den sista tar vid efter slutet på Blue Mars, när terraformingen verkar ha misslyckats eller åtminstone tillfälligt stannat av och Mars kylts ned på nytt.
Innan det läste jag Icehenge, som kom ut nästan tio år innan Mars. Den utspelar sig också på en bebodd Mars, via tre olika karaktärer i tre, sammanlänkade, skeenden av dess historia. Den är mer koncis och mindre episk än Mars, men tar upp ungefär samma teman. Den stora skillnaden är att den medicinska behandling karaktärerna i Mars genomgår för att förlänga sina liv i Icehenge innebär att ens minne kontinuerligt vittrar bort. Man minns inte mer än de senaste decennierna av sitt liv, och måste förlita sig på omfattande dagboksanteckningar för att komma ihåg tidigare skeenden. Det gör berättelsen desorienterande och fascinerande: Mars historia är på både obruten genom de långa människoliv som bevittnar planetens utveckling och ur led, då generationer och epoker, istället för att avlösa varandra, skaver mot varandra, sida vid sida.
Icehenge, trots att den väldigt mycket känns som en tidig roman och ett första utkast på det Robinson sedan förfinar i Mars, är väl värd att läsa. The Martians, däremot, är sådär, något man med rätta kan hoppa över, men ändå är mitt övergripande intryck av den positivt: hur menlös den på många vis än framstår är att återvända till Robinsons Mars påfallande likt att komma hem. Det är ju Mars, dess ursprungliga och slutgiltiga form, ur-Mars.
I kulturhistoriska översiktsverk om den röda planeten, som Robert Markleys Dying Planet: Mars in Science and the Imagination och Robert Crossleys Imagining Mars: A Literary History, poängteras hur varierad våra idéer om Mars varit i historien, ofta formade av samtida trender och behov men också vår ökande vetskap om planeten. Marsfiktionen är också högst intertextuell och bygger ständigt vidare på och återvänder till tidigare inflytelserika verk om planeten. I varje fiktiv version av Mars kan man med andra ord spåra den dåtida vetenskapliga förståelsen av planeten, samtida idéer om samhälle, teknik, vetenskap och framtid och hur detta står i relation till rymden och vilka tidigare verk som stått som inspiration.
På samma vis är Mars-trilogin uppenbart formad av sin tid: den skrivs i en post-Mariner och Viking-era när hoppet om såväl dåtida som framtida liv på Mars dämpades när det uppenbarades hur ogästvänlig planeten faktiskt är. Den hade inte kunnat gå att skriva utan datan från dessa uppdrag, som möjliggjorde nya, detaljerade kartläggningar över planeten, dess geologi och geografi. Den är tydligt skriven precis efter Kalla kriget och i en tid när miljöfrågor börjar komma upp på agendan. Namn på karaktärer, platser och städer refererar till såväl människans långa fascination av planeten och tidigare science fiction.
Robinsons Mars är med andra ord inte på något vis mindre färgad av sin samtid än annan Mars-fiktion. När den publicerades hyllades den för sin realistiska skildring av hur en terraformering av Mars skulle kunna tänkas gå till, men även om vissa saker fortfarande håller har tiden också gått den förbi. (I Mapping Mars skriver Oliver Morton, som intervjuar astrogeologer, att många av dem är nöjda över att Robinson verkar uppskatta och varit så bra på att nå ut med deras arbete, men få av dem har läst serien: den är för lång, tycker de flesta, driver en politisk agenda de inte håller med om, menar vissa, och därtill går terraformeringen alldeles för snabbt.) Men samtidigt är det något i dess naturalistiska skildring av planeten och dess holistiska framtida historisering av densamma som lägger beslag på den, planterar en flagga, proklamerar att det här är Mars på ett sätt få andra verk lyckas göra.
Sf-genren verkar hålla med mig: efter 1996 verkar det svårt att skriva en Mars-berättelse och låta bli att döpa en enda karaktär till Kim.