you can't go home - killing eve del 2
Hej och välkommen till andra delen i min seminarieserie om queera motiv i Killing Eve bortom den monogama queera relationen och det lyckliga slutet!
I förra inlägget diskuterade jag Killing Eve och queer representation, med utgångspunkt i den kritik som riktats mot serien efter dess avslutande avsnitt, som många menar är exempel på den homofoba tropen ”Bury Your Gays”. Jag ville med den texten lyfta fram vad den queera, framför allt lesbiska, representationen i Killing Eve faktiskt består i och varför den inte kan reduceras till eller summeras av en diskussion till avsaknaden av ett lyckligt slut eller det faktum att Villanelle dör. Där diskuterar jag queerhet, och lesbiskhet, på framför allt två vis: dels som kulturell och stereotyp trop och dels som en identitet eller levd erfarenhet som kan representeras i en kulturell text. Detta bygger på sätt och vis på en ganska binär definition av queerhet – som något man är eller något som kan representeras eller synliggöras – vilket går emot vad konceptet ”queer” ursprungligen var tänkt att betyda.
Idag används utanför akademin ofta ”queer” som ett paraplybegrepp för att ringa in identiteter som utgör HBTQ-spektrat. Men det ursprungliga syftet med queer, framför allt i en teoretiskt kontext, var att upplösa definitiva kategorier och skillnader mellan straight och gay, det normala och det avvikande, majoritet och minoritet. Begreppet utvecklades i amerikanska aktivistcirklar under 90-talet och flyttade parallellt in i akademin, där det utvecklades till en teori för att studera inte bara HBTQ-personer, utan belysa det system och de subjektiveringsprocesser som producerar subjekt som är antingen hetero- eller homosexuella, normativa eller avvikande.
Queerbegreppet handlar i korthet om att granska normens vedertagenhet, men också påvisa hur normen och det avvikande hela tiden ömsesidigt konstituerar varandra; utan det avvikande existerar inte normen, utan det homosexuella subjektet finns inte det heterosexuella, så att säga. Centralt i queerteorin är att varken heterosexualitet eller homosexualitet är naturliga, självklara kategorier, utan sociala konstruktioner som kräver ständig upprepning, ett ständigt görande, för att fortsätta existera. I och med detta finns det inte heller någon tydlig gränsdragning mellan det avvikande och det normativa, det queera eller det icke-queera, utan det queera finns potentiellt överallt eftersom luckor hela tiden öppnas i heteronormativitetens ständiga reproduktion av sig själv. Där finns alltid en möjlig öppning för avbrott, uppbrott och sprickor i heteronormativiteten.
I förra delen diskuterade jag Killing Eve framför allt i relation till en samtida queer fanbase och de idéer om representation som finns där. Dessa idéer kretsar i första hand kring synliggörandet av erfarenheten och subjektet – det vill säga, själva skildringen av det queera subjektet, företrädesvis i en romantisk relation – samt begäret efter vad man betraktar som positiva skildringar och lyckliga slut. Ett bra exempel på detta är Riley J. Dennis videoessä om queerbaiting i Killing Eve där frågan om huruvida serien faktiskt är queer utgår från huruvida den faktiskt skildrar textuella romantiska och/eller sexuella känslor mellan Eve och Villanelle. Att Villanelle genomgående och otvetydigt skildras som en kvinna som begär andra kvinnor och att serien genomgående drivs av queer tematik tycks mindre viktigt.
Att önska sig bättre och positiv representation av queer kärlek och samkönade relationer är inte underligt i ett kulturellt landskap där queerhet under århundraden förknippats med patologi, dekadens, kriminalitet och förståtts som något onaturligt. Dock ogiltigförklarar denna önskan efter lyckliga slut och synliggörandet av det queera subjektet och den romantiska relationen andra möjligheter att formulera eller skildra queerhet, vilket var vad jag kritiserade i del ett.
Där diskuterade jag Killing Eve som en serie som på olika vis aktiverar binariteterna queer–straight, vardag–det extraordinära, spänning–det ordinära i en skildring av queerheten som en lockande möjlighet bortom den trista vardagen. Men på samma gång som serien artikulerar dessa dikotomier – i scenografin, narrativet och relationen mellan de två protagonisterna – problematiseras också en tydlig skillnad dem emellan. Det var jag inne kort på i del ett: på samma gång som Villanelle och Eves begär efter henne får representera en queer eskapism från hennes tråkiga, heterosexuella vardag, spökar också hela tiden risken att en faktisk romantisk relation med Villanelle inte skulle utgöra något annat än en återupprepning av något väldigt liknande, den andra sidan av samma mynt.
Till en början utgör Villanelle, våldet hon utför, The Twelve och deras mystiska agenda en tydlig avvikelse från det normala. Villanelle är en kvinna som dödar urskillningslöst och samvetslöst, vilket Eve tidigt påpekar tyder på att hon lider av psykopati; med andra ord framställs hon tydligt avvikande. När MI6 börjar nysta i vad The Twelve vill uppnå med alla dessa mord, avslöjar en tidigare dubbelagent att de är ute efter kaos, att de försöker ”[destabilize] from the ground up”. Villanelle och The Twelve utgör en kaotisk kontrast till det vardagliga, som de griper in i via spektakulärt våld, medan Eve och MI6 utgör det som upprätthåller stabiliteten via det byråkratiska maskineri som representeras med möten, whiteboards fulla med verifierbar information och pappersbelamrade skrivbord. Villanelle befinner sig i en förhöjd verklighet som rör sig mellan ytterligheterna våld och lyx, medan Eve stirrar på datorskärmar dagen lång, värmer på kallnat te i mikron och varje kväll kommer hem till ett ombonat kök där hennes man väntar med rediga måltider i form av köttpajer och mustiga grytor.
Villanelle och The Twelve utgör en våldsam reva i Eves inrutade vardag. I första avsnittet kallas hon in till ett extrainsatt möte på helgen som rör ett ett blodigt mord på en rysk politiker – redan från början ligger uppdraget utanför Eves bekanta, vardagliga rytm. Som av en inlevelse får hon för sig att det är en kvinna som utfört mordet och helt plötsligt överger hon sitt tråkiga skrivbordsjobb för att börja jaga ledtrådar i fält. Bland annat tar hon hjälp av sin polsktalande man och en yngre släkting till honom för att få hjälp med att tolka det enda vittnet till mordet. Detta leder till att vittnet, som Eve hade i uppgift att skaffa beskydd till, brutalt mördas tillsammans med fyra andra personer av Villanelle. Redan i första avsnittet har dessa ytterligheter – det brutala våldet, global politik, en konspiratorisk verklighet där en undangömd kriminell grupp styr från skuggorna och Eves stillsamma vardag tillsammans med sin man – krockat och ofrånkomligen blandats ihop.
Kontrasten mellan det extraordinära och det ordinära utspelas vid första anblicken mellan motsatsparen vardag–våld, rättsstaten–kriminalitet, MI6–The Twelve, Eve–Villanelle samt normalitetet–queerhet. Att dessa motsatspar är mer komplicerade än så blir uppenbart redan halvvägs in i första säsongen. Villanelle har brytit sig in hemma hos Eve, inte för att döda henne, utan för att hon vill att de ska äta middag ihop. De äter uppvärmd köttfärspaj och trots sin rädsla försöker Eve förhöra Villanelle. När hon frågar vilka Villanelle jobbar för svarar Villanelle: ”Do you [know who you work for]? […] I think if you went high enough you’d find we work for the same people.”
Den tydliga skiljelinje mellan MI6 och The Twelve, normaliteten och kriminaliteten, som förutsätts i seriens första avsnitt, grumlas snart. I tv-seriens bokförlaga visar det sig att The Twelve sedan länge infiltrerat MI6 och att uppdraget att undersöka och sätta fast Villanelle kom från The Twelve, inte MI6, i ett försök att testa den egna säkerheten. I Villanelle-romanerna faller normaliteten stegvis, allteftersom Eve dras längre och längre in i Villanelles värld, för att till slut kollapsa runt henne som ett korthus. Eves normala vardag utgör en tunn fernissa som skalas bort för att avslöja vad som verkligen finns därunder, och när Eve väl blivit varse detta finns ingen väg tillbaka.
I Killing Eve ter sig Eve och Villanelles verkligheter till en början som lika oförenliga; att jaga Villanelle utgör för Eve ett steg in i en annan värld där våldet och avsteget från normaliteten och moralens gränser ofrånkomligen hägrar. Eve ger sig också snart hän: säsong ett avslutas med att hon hugger Villanelle i magen med en kniv. När säsong två tar sin början är Eve skakad av dådet hon utfört, men än mer skakad över att hennes liv bara tycks rullar på som vanligt: hon lagar mat, hon fortsätter jobba för MI6, Villanelle är spårlöst försvunnen. Hon har hängett sig åt mörkret, lämnat det vardagliga bakom sig, och ändå har inget riktigt förändrats.
I motsvarande avsnitt i säsong två hugger hon med hjälp av en yxa ihjäl en man som försöker döda Villanelle. Villanelle hejar ivrigt på henne, i hopp om att locka in Eve i sitt liv. Hon har redan tänkt ut det hela: de ska fly tillsammans till Alaska och leva lyckliga tillsammans. Till middag ska Villanelle laga spagetti. När Eve blir varse om att Villanelle haft en pistol hela tiden och kunnat skjuta mannen, bestämmer sig Eve för att lämna Villanelle och återvända hem. Villanelle, som tolkat det blodiga mordet som Eves slutgiltiga inträde i hennes värld och starten på deras relation, blir ställd: ”You can’t go home”, säger hon och när Eve insisterar, morrar hon ”You’re mine” och skjuter henne i ryggen. Eve har mördat, lämnat det normala bakom sig och klivit in i Villanelles värld. Det finns ingen återvändo.
Trots det är att återvända hem precis det Eve gör. Våldet har dock gripit in i hennes vardag: hennes man har PTSD och bor på ett mentalsjukhus, Eve har blivit av mitt sitt jobb och huset och bor i en trång lägenhet och jobbar i köket på en restaurang. Hennes spektakulära våldsdåd har inte förflyttat henne från vardagen, utan snarare intensifierat dess tristess.
”[Y]ou will never understand how much harder it is to be nice and normal and decent than it is to be like you”, säger Eve till Villanelle i 2x05. I säsong ett undrade Eve hur någon, i synnerhet en kvinna, kunde vara kapabel till det våld Villanelle utför på löpande band. I säsong två är det plötsligt att inte kliva utanför normalitetens accepterade gränser som är det svåra; istället är det normaliteten som mödosamt måste upprätthållas. Att döda är lätt: ”Killing is primal”, säger en annan karaktär i 4x04. ”It’s what nature intended. And who are we to quibble with nature?” Eve, och tittaren med henne, tror till en början att hon desperat försöker klamra sig fast vid normaliteten, men den går inte att undfly eftersom normaliteten och den våldsamma spänning Villanelle och The Twelve representerar är två sidor av samma mynt, inte vitt skilda verkligheter.
Vid första anblicken representerar The Twelve och Villanelle ett angrepp på normaliteten, dess laglösa, kaotiska motsvarighet som hotar omkullkasta det vardagliga, stabila och trygga, medan Eve och MI6 utgör en skyddande, bevarande kraft. Ju längre serien fortgår, desto grumligare blir skiljelinjerna. I sitt uppdrag att skydda världen från kaos och anarki legitimerar och utför MI6 i slutändan lika mycket våld som The Twelve; vid ett tillfälle erbjuder de Villanelle att mörda åt dem, och under hela säsong två manipulerar Eves chef, Carolyn, henne och Villanelle till att döda en en man vars digitala informationsbolag hotar underminera MI6. När Eve i 1x08 knivhugger Villanelle i magen är det på sätt och vis mindre ett kliv in i Villanelles värld än ett steg ifrån den; en våldshandling som distanserar henne från Villanelle och slår vakt om hennes välbekanta tillvaro med maken. I säsong fyra när Eve börjat frilansa som säkerhetsvakt och på egen hand ger sig ut efter The Twelve syftar hennes hämndaktion inte till att kliva utanför normaliteten, utan att värna den; hon kliver utanför lagens ramar i ett sista fåfängt försök att återställa världen till vad den en gång var.
Villanelle har vid det här laget genomskådat The Twelve. Istället för att vara en förändringsbenägen, kaotisk eller ens speciellt spännande kraft verkar The Twelve mest bara vara en patriarkal organisation med syfte att göra redan rika och inflytelserika människor ännu mer rika och inflytelserika. De är i slutändan inte en destabliserade, utan bevarande, kraft. Villanelles tilldragande, självständiga liv visar sig vara en illusion; så snart hon börjar ställa krav, sätts hon brutalt på plats. Hennes lyxiga tillvaro skildras i de första två säsongerna som eftersträvandsvärd, en frihet bortom normalitetens reglerande normer, men i säsong tre och fyra blir det uppenbart att hon inte är mycket mer än ett verktyg med väldigt kort lina.
Helene, som rekryterar och tränar lönnmördare för The Twelve, och som framstår som en äldre, mäktigare version av Villanelle, säger vid ett tillfälle: ”I don’t like weak women. I don’t want it for myself. I don’t want to see it in others. […] I take them from their sorry little lives and I give them power.” Eve ifrågasätter detta pseudofeministiska narrativ genom att likna lönnmördarna vid ”fembots” och fråga ”Who’s this all for?” Den här konversationen utspelar sig mellan Eve och Helene medan Helene ligger i badet. Helene, som redan etablerats som lesbisk, ger Eve en menade blick och svarar: ”[…] you don’t know what I do or what I give to them”. Om det är makt eller sex som avses lämnas öppet.
I del ett tog jag upp hur lesbiskhet och kvinnligt självförverkligande vävdes ihop i den lockelse Villanelle utgör för Eve och i serien i stort. Det är samma typ av kvinnlig frigörelse som Helene erbjuder, men som Eve påpekar så är detta knappast någon riktig frigörelse, utan vad som faktiskt erbjuds är att bli ett verktyg för någon annans dunkla syften. Det finns med andra ord ingen väg ut ur normaliteten och den gråa vardagen. Våldet som till en början framstår som något främmande, används istället för att upprätthålla och bevara status quo, vare sig det gäller MI6:s stabilitetsbevarande manövrar eller The Twelves oligarkiska gubbvälde. Villanelles lockande tillvaro av lyx och självbestämmande, bortom vardagen och heteronormativitetens bojor, är i slutändan bara en annan sorts bur, makten och friheten som The Twelve erbjuder illusorisk.
I ”Agents of Chaos: The Monstrous Feminine in Killing Eve” skriver Alyson Miller, Cassandra Atherton och Paul Hetherington att tv-serien inte bara döpt sin mordiska huvudkaraktär efter diktformatet villanelle, utan också lånat dess rytm:
[…] the villanelle form is both recursive and varied, possessing closely repeating patterns and ideas that also develop and shift within the overall construct. […] The intense focus of the villanelle on a particular subject and limited preoccupations, and the use of repetitive but progressively (and subtly) recontextualised tropes, is characteristic of the form.
De kopplar seriens villanellelika sätt att återanvända och utveckla sina kärnteman i ett en ständig återupprepande rörelse till hur serien leker med spion- och thrillerformatet och dess genrekonventioner. De förstår det återkommande dödandet i serien som en ”trope signalling the possibility of reconstruction” som representerar ”a liberation from the idea that women will usually be the – often unnamed – victims of patriarchy”. Miller, Atherton och Hetheringtons läsning av serien utgår från ett företrädesvis feministiskt ramverk. Jia Tolentino har också kopplat seriens struktur till villanellen och hon skriver: ”The thrill of this show may continue to come from pattern rather than resolution.” För Tolentino är det precis seriens repetitiva struktur, rörelsen fram och tillbaka mellan Villanelles hedonistiska tillvaro och Eves inrutade ditto, som utgör seriens motor, inte rörelsen framåt mot en eventuell upplösning mellan båda dessa ytterligheter.
Vad seriens repetitiva struktur gör är att visa på hur det som vid första anblicken framstår som motsatspar – queerheten och normaliteten, vardagen och spänningen, våldet och tryggheten – inte bara konstituerar varandra, utan många gånger är oskiljaktiga eftersom det är oklart exakt vad som utgör vad. Våldet upprätthåller tryggheten och vardagen, och queerheten är inte längre normalitetens självklara utsida. Queerheten i Killing Eve formuleras inte enbart via relationen mellan dess två kvinnliga protagonister, utan också i rörelsen mellan queerhet som normalitetens antites och på samma gång en ofrånkomlig del av normaliteten. Om queerhet inte utgör det avvikande men inte heller upptagits som en självklar del av det normala, vad är det då?